Vid trettio man den forstår. Vid trettio, man upplyst finner Hvad bönen ger för himmelsk firojd: Hut denna atäUning, tåldsamt böjd, Den andakt, som på kinden brinner, Den perla som ur ögat rinner, Och denna barm af suckar hÖjd,
�å Gud dch menskor samfäit Tinner.
Vid trettio, man detta finner. Graziosa ren var der invid. Ett ständigt larm af nöjens strid, Tills ^a, gjort våld på hennes stunder; Men vid den åldern, ja derunder, Fåi' könet miiidre ondt om tid. Först får då mannen sjelf små hiJider; Hans étränga pfigt e^ uppskof tål; SeUj ^er man äfven andra minder: De hafva också göromål; Sen är man mera sällan buden: Kalas blir rart vid vissa år; Så att, till slut, den Store Guden Till sällskap ensam återstår. Dock var det ingalunda detta, Som förde vår Graziosas fot Till stora kyrkan gent .emot, Att andakten ibland förrätta. &len hennes själ, så llfligt god
