Odi Ilsara snait skall Hira Idfana Ett nytt maner, att proiVa dtaim, Oändligt klokt^ ^ att låta bli. Soupén Tar gjord, och qvällen Hdeip* Fortviflad, grubblande och stum, Belsano gick i sina rum, Och frun till sängs, Tid midnattstiden* Hon sof. Allt sof i döttet ren. Från en kommod, Tid hnfvudgärden. En halfsläckt lampa spred sitt sk^n. Med sorgligaste lugp i Terlden. Af skuggors natt ett stilla haf, Kj:ing hennes säng, bedröjQigt syaUar, När, Tid ett ljud som dörren gaf, • Hon Taknar, Tid ett rop som kallar, Liksom ep död Täcks i sin gra � Yid skenets flackt som lampan sprider. Hon sitter opp, och ser förkräckt^ En blek gestalt, i nattlig drSgt, Som långsamt fram till sängen skridpr. Hans ena hand en bräddfuU skål, Ett krucifix den andra hål^éiC HTars röst? HTem hör hon? Sin gemål! Min man . . i himlens namn • . • htad Tåller? . < ^BUf ej förskräckt! — Vid dessa ord.
