Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/40

— 26 —

I dessa plågornas palats,
Der Döden går vid läkarns sida,
Och släcker deras qval, som lida,
Att lemna nya offer plats.
 
Hvad öga har ej tårar gjutit,
Som nånsin dagen skådat har?
Hvar fins ett rum för Plågan slutit?
En skepnad, som hon icke tar?
När hon ej högst ur molnet ryter,
Med dundrets röst och blixtens hot,
Hon sig till ormens art förbyter,
Som hemligt genom gräset flyter,
Och syftar hugg åt vandrarns fot.
 
Hon möter dig på hofvens bana,
I praktens flärd, i tvångets harm;
I fasan under krigarns fana,
I sveket på den skönas barm;
På thronen hon Monarken följer;
Hon plöjer tyst, med djupa spår,
Den panna klosterdoket höljer;
Och med en dyrk, den hon fördöljer,
Vid Girighetens bädd hon står.

Ditt Sinne, dömdt att aldrig hvila,
Med fjärilns flyktigt njutna fröjd,
Förvilladt förs, som vädren ila,