Från höjd till djup, från djup till höjd;
Begärens oerfarna flockar
Bland lifvets rosor sprida sig:
Ett släpar dig, ett annat lockar,
Och då du tusen blomster plockar,
Du tusen gånger sårar dig.
Den skönas glans, den högas lycka,
Beundrarns pris förgäfves vann:
En mera mäktig kan förtrycka.
En mera skön fördunkla kan.
Den vise på sitt lof bedragen,
Den rikes hvalf du tömda ser;
Den friske skördad, hjelten slagen,
Och verldens under, förra dagen,
Nu, ämnen åt dess ömkan ger.
Den tigerblida Lyckan leker
Med dem hon snärt i sina spår;
Hon ler, hon höjer dem, hon smeker,
Och dricker blod ur deras sår!
Gå, vis din vän hur djupt du blöder:
Hvad har han sett? Ett Skådespel,
Som vämjelse och glömska föder;
I nöjet äro alla bröder,
I plågans lott tar ingen del.
Hvar enda dödlig är bedragen
På hvarje väntad sällhets höjd,
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/41
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
