Och lifvet är, från första dagen.
En fortsatt lögn af lofvad fröjd.
Dess gyllne kopp för ögat lyser:
Du rör dess brädd; hvad ljuflighet!
Men knappt du smakat hvad den hyser,
Förr’n du bestört ser bort och ryser,
Med afsky för dess bitterhet!
Likt fågeln, blödande och jagad,
Med tröttad flygt och träffadt bröst.
Du suckar, fridlös och försvagad,
Till slut, mot sista hvilans tröst:
Bland falska fröjder så vi njuta
Ett lif af sanna plågor tärdt,
Hvars sista suck vi ändtlig gjuta,
Med glädje att ett lopp få sluta,
Hvars pris var ej dess mödor värdt.
Meh Han, som allt med vishet pröfvar,
Har ock med den bestämt vår lott:
Ett lif, som döden oss beröfvar,
Så ringa värde billigt fått.
Er blinda klagan tysta lären,
J dödlige! om edra fjät
Ej ofta tyngdes af besvären,
Om lifvet fyllde opp begären,
Hvem vore glad att lemna det?
