Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 33 —

För oss, ej för naturens Herre,
Är detta smått, ett annat stort:
Af delar dem vi kalla smärre,
Har Han det Stora Hela gjort,
Som sjelft, en prick i rymden flyter! —
Du hör ej detta bladets ljud,
Som faller; — men när stormen ryter,
När blixtens eld ur molnet bryter,
Då tror du se och höra — Gud!

Och Han, — insekt, fall ned och bäfva! —
Och Han, när ur de banors lopp,
Hvari planeterna sig häfva,
Och solarne gå ner och opp,
Han verldar hör på verldar falla,
Och tusen himlar, och än fler,
Af deras krossning återskalla;
Då tycker Han, som skapt dem alla,
Sig höra — bladen falla ner!
 
Säg hvar Hans makt sig ädlast röjer,
Hvar lyser den mest underrik;
I denna suck ditt hjerta höjer?
I himla-spherernas musik?
I denna jemvigts djupa lagar,
Som bär i toma rymden opp

Leopolds Skr. II Del.5