Nerikes gamla minnen/Kapitel 05

←  Sagan om "hackhemmen"

Nerikes gamla minnen av Herman Hofberg Sigtryggsberg

Fornsaker, funna i Nerikes jord  →

V.
SIGTRYGGSBERG.

Då konung Olof den Helige år 1028 måste lemma Norge i danska konungen Knut den Stores våld och som flykting begifva sig öfver till Sverige, tog han vägen öfver Eda skog genom Vermland och Vassbo och dädan öfver den skog, der vägen ligger, och fram i Nerike. Der bodde en mäktig och rik man, som hette Sigtrygg, och hos honom dröjde konungen till våren, men när sommaren började, rustade han sig till affärd, fick sig skepp och stannade ej förr än han kom österut i Gardarike. — Så lyder Sturlesons berättelse om konung Olofs färd, och häruti instämma öfriga urkunder från samma tid^[1].

Hvar i Nerike denna Sigtrygg bott, uppgifva eller antyda icke fornsagorna. Senare forskare hafva derföre på traditionell väg försökt att utreda denna fråga, men ha icke blifvit ense i sina åsigter. Så uppgifves i Palmsköldska Samlingarna Sigtrygg på fullt allvar såsom ättefader för slägten Natt och Dag, och Göksholm såsom hans bostad. J. G. Hallman, i sin beskrifning öfver Köping, låter konung Olof derifrån företaga resan till Gardarike, hvadan, enligt denne författares förmenande, Sigtryggs hemvist måste hafva legat der någonstädes i närheten. Andra ha trott sig finna anledning att förlägga hans bostad till Hardemo socken vid Skyberga, hvilket då förklaras såsom Sigtryggsberg. Hvilkendera af dessa förslagsmeningar är den rätta, torde nu vara omöjligt att afgöra. Hvilken som har den största sannolikheten för sig, är hvad vi det följande skola söka visa.

Hvad nu beträffar uppgifterna i Palmsköldska Samlingarna, så är det bekant, att Göksholm först i början på 1400-talet kom i Natt och Dag-slägtens händer, och att den mening, som af några blifvit framkastad, att Sigtrygg skulle varit Natt och Dag-slägtens stamfader, har sin grund deri, att en Nils Sigtryggsson förekommer i äldre ätteledningar. Men denne Nils fader hette icke Sigtrygg, utan Bo Stensson, och namnet Sigtryggsson har uppkommit genom en felaktig läsning af Sigrithasun, som han bar efter sin moder Sigrid. Det är äfvenledes bekant, att Natt och Dag-slägten fick detta namn af deras sköldemärke, som bestod af en på tvären afdelad sköld, den ena hälften svart och den andra hvit. Men enligt danska urkunder hade Sigtryggs afkomlingar, om hvilka vi få tillfälle tala längre fram, redan i tredje och fjerde ätteled upptagit sina danska mödernefränders vapen, ett hjul, som förmodligen betecknade ett familjenamn Vogn^[2] Hvad som föranledt författaren i de Palmsköldska Samlingarna att göra Göksholm till Sigtryggs gård, kunna vi ej finna vara något annat, än att Göksholm är ett urgammalt herresäte och, såsom beläget vid Hjelmaren, serdeles lämpligt att derifrån låta den norska konungen företaga sin sjöfärd från Svithiod till Gardarike, och då författaren sannolikt icke kände några äldre egare till detta gods, än släkten Natt och Dag, lyckades han härigenom få denna slägts anor förda högt upp i tiden.

Vi ha således visat det oantagliga uti att göra Sigtrygg till stamfader för den bekanta Göksholms-slägten, och då för öfrigt inga sägner eller minnen på stället hänvisa på honom eller hans kungliga gäst, så finnes intet skäl att i detta fall tillerkänna Göksholm bättre rätt, än hvilket annat gammalt ställe i Nerike.

Lika litet är det, som talar för Köping, hvilket dessutom ligger utom Nerikes gränser. I Sturlesons berättelse säges, att konung Olof begaf sig från Sigtrygg till Gardarike. Detta har man ansett hafva skett direkte, hvilket ock gifvit Hallman anledning att medelst en långdragen deduktion bevisa, att det skett från Mälaren, och då i Köping af ålder funnits ett åt S:t Olof helgadt träkapell, hvilket redan på 1400-talet var så gammalt och bristfälligt, att det måste nedtagas, så förmenar Hallman, att kapellet funnits redan på Olof den Heliges tid, och att han der döpt den traktens hedningar. Emedan vidare på Hallmans tid några i Köpings kyrka befintliga altarprydnader, klockor o. d. burit S:t Olofs bild och namn, anser han detta innebära ett ytterligare bevis för, att konung Olof uppehållit sig här en längre tid, och då sagorna enstämmigt uppgifva, att konungen, under sitt vistande i Sverige 1028, bodde hos Sigtrygg, så blir slutföljden af allt detta, att denne måste ha haft sitt hemvist någonstädes i närheten af Köping.

Hela denna deduktion måste emellertid falla för ett par inkast. Sturleson, i Olof den Heliges Saga, säger blott, att konungen dröjde hos Sigtrygg öfver våren, men när sommaren började, rustade han sig till affärd, fick sig skepp och stannade ej förr än han kom österut i Gardarike. Här nämnes icke ett ord om, att det var Sigtrygg, som försåg Olof med skepp, ännu mindre talas om, att det var vid eller i närheten af Sigtryggs gård, som konungen embarkerade, en uppfattning af Sturlesons ord, som emellertid synes förledt de båda förutnämnda forskarve att, vid sökandet efter Sistryggs hemvist, nödvändigt vilja hafva detta, såsom Göksholm och Köping, liggande vid en öppen segelled. Men om Sturlesons ord äfven kunnat lemna rum för någon tvetydighet, så undanrödjes denna alldeles af en annan, med Sturlesons konungasagor nära samtidig, urkund, nemligen Fagrskinna, som uttryckligen säger, att då det blef vår och isarne gingo upp, for konung Olof ut i Svithiod och träffade sin slägtinge konung Anund. Af honom fick Olof skepp och for sedan österut i Gardarike.

Hvad Hallman i öfrigt anför om kapellet, som varit S:t Olof helgadt, om några i Köping förvarade tempelprydnader, med S:t Olofs bild och namn, så bevisar detta endast hvad, som på så många andra ställen bevisas, att den helige konung Olofs dyrkan varit i Sverige allmänt utbredd.

Med vida bättre rätt, än de framställda medtäflarne, synes Skyberga i Hardemo ega anspråk på att få anses som Sigtryggs hem. På nordvestra sidan om landsvägen, några hundra alnar vester om Skyberga by, ligger i gärdet bredvid vägen en ansenlig jordhöjd, som ännu kallas Sigtryggsberg, eller understundom med en förvrängning i uttalet “Skeptasberg”, som säges vara en fallen och vittrad borg, i hvilken konung Olof den Helige gästat. Då byggnaderna, som nyttjades vid den tid, som här är i fråga, uteslutande voro af trä, kan man icke vänta att finna några lemningar efter borgen. Emellertid synas öfverst på höjden — hvars platå utgöres af tre delar, af hvilka den mellersta är aflång, men de andra på sidorna något rundade — otydliga stenrader, såsom efter syllmurar, och ännu i början af detta århundrade lära spår kunnat urskiljas efter djupgående igenfallna källare. Från Sigtryggsberg har man i senare tider vid odling funnit en bred stensatt väg, dragen öfver Skyberga, Berga, Mårsta och Hidingsta byars egor, nära en half mil, genom sanka nyligen odlade trakter, till en backe i Hidingsta hage, der otvetydiga spår skönjas efter murar och byggnader^[3].

Byggnadslemningar vid Hidingsta i Hardemo.

Vi hafva således i hjertat af Nerike, i en urgammal bygd, rik på fornlemningar och minnesmärken, ett ställe med det betydelsefulla namnet Sigtryggsberg. De spår efter fasta byggnadsverk och dyrbara väganläggningar, som för icke längesedan voro synbara, antyda att stället varit bebodt af någon rik och myndig man, och traditionen säger uttryckligen, att här varit en borg, i hvilken konung Olof den Helige gästat. Lägger man härtill den allmänt gängse sägnen, att konung Olof, under sitt vistande på Sigtryggsberg, skall hafva döpt traktens hedningar i en källa, som ligger några hundra alnar söder om borgen, och hvilken källa efter honom blifvit uppkallad S:t Olofs källa, och in i senaste tider hållen i stor helgd samt äfven brukad till offerkälla, så torde billigt böra medgifvas, att Sigtryggsberg med vida bättre skäl, än både Göksholm och Köping, kan göra anspråk på att anses som Sigtryggs omtvistade hemvist. — Vi sade, att fornsagorna icke närmare uppgifva eller antyda hvarest i Nerike Sigtryggs gård varit belägen. Någon ledning lemna de dock. Sturleson säger, att då konung Olof nödgades fly från Norge, tog han vägen öfver Edaskog, genom Vermland till Vassbo, och dädan öfver den skog, der vägen ligger, och kom fram i Nerike. Der bodde en mäktig och rik man, som het Sigtrygg. — Den gamla vägen mellan Sverige och Norge gick genom Vermland till Vassbo i Vestergötland och derifrån upp genom Tiveden till Nerikesslätten. Ordalydelsen hos Sturleson^[4] — yfir skóg þann, sem leid ligger (öfver den skog, der vägen ligger) — visar tydligen, att konung Olof följde den vanliga vägen, hvilken från Tiveden gick genom Viby och Hardemo, och sedan följde sandåsarne genom Kumla och Mosås till Örebro, eller, som det då hette, Eyrarsund. Uttrycket hos Sturleson^[4] — þar var fyrir (der var bosatt) — tyckes äfven antyda, att Sigtrygg bodde vid sjelfva vägen, hvilket äfven passar in på Sigtryggsberg.

En annan fråga är, hvem var denne Sigtrygg och hvad känner man om honom? Ingenting mera, än att han var en mäktig och rik man; men hans närmaste afkomlingar äro oss icke okände. I den af Keyser och Unger utgifna Saga Olafs hinn Helga uppräknas Sigtryggs ättlingar till fjerde led, och hos Sturleson får man af Olof den Heliges, och i synnerhet af Sigurds, Inges och Östens Saga närmare reda på denna slägt.

Sigtrygg hade en son Ivar, och denne åter en son, som hette Sune. Denne Sune Ivarsson, som af Rosenhane göres till samtida med Blotsven och Erik Årsäll, var gift 1:0 med Astrid, en ättling af Harald Hårfager i Norge och dotter af Ögmund Ormson med Finn Arnessons dotter Sigrid, och 2:o med Ingrid från Danmark, dotter af Peder Torstensson till Berg och Cecilia Skjalmsdotter. Med sin första gemål Astrid hade Sune Ivarsson en son Carl, Göta Jarl, hvilken värdighet fadren, enligt Stjernman, före honom skall hafva innehaft. Denne Carl Sunesson omtalas i sagorna såsom en mägtig och äregirig man. År 1135 höll han på eget bevåg, och utan att derom tillsäga konung Sverker, ett möte med norska konungen Harald Gille på gränsen, der denna bestämdes emellan Götaland och Norge. Hans äregirighet, som fick ytterligare näring genom hans giftermål med Brigitta, Harald Gilles dotter med Ingrid Ragvaldsdotter, synes till och med hafva förledt honom att eftersträfva Norges konungakrona. — Då Sigurd Slembidjakn, efter mordet på Harald Gille, hade uttagit den stympade Magnus Blinde ur Holmklostret i Throndhjem, för att gemensamt med honom skaffa anhängare, men båda blifvit slagna i det olyckliga slaget vid Mynne i Raumarike våren 1137, och Magnus måste fly, begaf han sig öfver till Jarlen Carl Sunesson i Vestergötland. Magnus och hans män förstodo väl att reta Carls ärelystnad. Norge — sade de — låge nu öppet för en kraftig inkräktare. Ländermännerna styrde landet, men voro sinsemellan oense för afunds skull, så att ingen samdrägt fanns dem emellan. Jarlen lyssnade begärligt till deras tal, samlade en mängd folk och drog in i Viken för att infalla i Norge; men Thiostulf Aalesson och Amund Gyrdarsson mötte honom på Krokaskogen i Särbygds härad, der Carl blef slagen, och måste med nesa återvända till Vestergötland 1138. Efter den tiden vet hvarken Svenska eller Norska historien att förtälja något om Carl Sunesson; och hans afkomlingar, om han egt några sådana, äro äfven okände^[5].

Slägt-tafla
Finn Arnesson på Austratt, dansk jarl, g. m. kon. Halfdan Sigurdssons dotter Thorbiörg.
Sigrid, g. m. Orm jarl i Norge		Sigtrygg, svensk odalman 1028.
Ögmund Ormsson.		Ivar, mäktig man i Sverige.
Munan Ögmundsson stupade i slaget på Krokaskogen 1138	Astrid	Sune Ivarsson, sv. höfding, af Stjernman kallad jarl i Vestergötland.
Carl Suneson, jarl, nämnes år 1135 och 1138, g. m. Brigitta, en dotter af kon. Harald Gille och Ingrid Ragvaldsdotter.

---

1. — þat er at segia frá ferd Olafs konungs, at hann fór fyrst or Noregi austr um Eidaskog til Wermalands, ok þá uti Watsbu, ok þadan yfir skóg þann, sem leid ligger, ok kom fram á Nærike; þar var fyrir rikr madr ok audigr. er het Sigtryggr. — þar dvaldiz Olafr konungr Um várit med Sigtryggvi; En er sumradi; þa bió konungr ferd sina, ok fekk ser skip fór hann um summarit ok lette eigi fyrr, en hann kom austr i Gardariki, — Sturleson, Konunga-Sögur. Holmiæ 1817, Del. 2, pag. 348. — — þá er þrettán vetr váru liðnir frá, Nessja orrostu, þá for Olafr konungr or lanði [ok austr á Neriki, ok dvaldisk þar um hvið med Sigtryggi feðr Ivar, föðr Suna, föður Karls Jarls] ok þá er vára tók ok isa leysti, fór Olafr konungr út i Sviþjóð á fund Önundar konungs mágs sins. Hann gaf Olafi skip ok fór hann siðan austr i Gardariki, — Fagrskinna, Ed. Munch och Unger, Christiania 1847, pag. 88. — — þesser menn foro með konongenom Aztrið drotning. Guðröðr oc Halfdan. Rognvalldr oc Dagr. Ringr oc Þorleifr, Aslacr oc Hælgi, Þorðr oc Einar. Fiðr Arnasun. Þorbergr oc Arne. Þorbiorn oc Þormoðr skalld. Konongrenn fær nu austr um Æiðaskóg oc allt i Sviðþjoð austr oc dvaldezc þar miok lengi með Sigtryggi. Þaðan fór hann austr i Gardariki, — Saga Olafs hinn Helga, Ed. Keyser och Unger, Christiania 1849, pag. 59.
2. Wieselgren cit. Vedel Saxo, Sc.r R. Dan. IV.
3. Dessa byggnadslemningar, som befinna sig ungefär 1000 alnar öster om Hidingsta by, på en backe, som sakta sluttar emot den vidsträckta Kumlaslätten, utgöras af grundmurarna efter två hus, A och B, af hvilka det senare har en något rundad form, som kunde göra det tvifvelaktigt, att denna mur vore tomtningen efter en byggnad, om ej murstenarna voro sammanfogade med cement. Den större stenläggningen (C, D, E, F, G, H) synes ha utgjort en omhägnad. Vestra muren (C, D, E), som går i en båge från byggnaden vid A emot norra muren vid E, har en sträckning af 130 steg, deri inberäknade de två öppningarne (P P), af hvilka åtminstone den smalare vid A. tydligen varit en port eller införsgång. Murens norra sida (E F) har en längd af 40 steg och östra sidan (F G) af 160 steg, och den nedemot slätten nedlöpande murarmen (G H) af 40 steg. Murarna, som dels fallit sönder, dels blifvit raserade till vägfyllnad, höja sig nu föga öfver marken.
4. Se not. 1).
5. Wieselgren uppgifver, utan att likväl anföra källan, att Carl Suneson skall haft en son Christiern, som, enligt Monumenta Sorana, förde samma vapen, som fadren (ett hjul), och att denne Christierns dotter, i gifte med en (Erik) Ulf, varit moder åt Ingrid Ylfva, gift med Magnus Minnisköld och moder till Birger Jarl.