Svenska Akademiens handlingar/Tassos död

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kanslerns (Wetterstedts) tal och berättelse om sammankomsten
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Tassos död, af Herr Carl. A. Nikander
Minne af Riks-Rådet och Fältmarskalken Grefve Arvid Wittenberg, af Herr Franzén  →


[ 123 ]

TASSOS DÖD,


AF

Herr CARL AUGUST NICANDER,

PHILOSOPHIÆ-MAGISTER OCH COPIST I KONGL. KRIGS-EXPEDITIONEN.


Skaldestycke, som vunnit stora Priset år 1826.


[ 124 ]

— Le Tasse, brûlé d’une flamme fatale,
Expiant dans les fers sa gloire et son amour,
Quand il va recueillir la palme triomphale,
 Descend au noir séjour.

 De Lamartine.


[ 125 ]

»Min själ är fri. Mitt hjerta hoppas åter.
I morgonskimret här jag finner mig
Lik Hyacinthen, som af glädje gråter,
När solens första stråle tänder sig.
Natt! allt ditt mörker nu jag dig förlåter,
Och som försvunnen vill jag älska dig;
Ty flydda faror vandrarns mod belöna,
Och mörka minnen hoppets ljus försköna.

Mitt lif var natt. Invid Tartarens elfver
Jag mina tårbestänkta lagrar skar.
Lik Eolsharpan, som för vinden skälfver,
Min Lyra gaf på mina suckar svar;
Och som på nattens himlarymd sig hvälfver
Ett irrsken fram, min Leonora var
En drömbild blott, som mildt emot mig myste,
Så länge Diktens strålar den belyste.

Men nu är natten med sin dröm försvunnen:
I verlden intet mig bedrager mer.
Min onda Genius är öfvervunnen,
Och segerns krona ren jag vinka ser;
Men Diktens lampa är ej nederbrunnen,
Fastän hon här ej flera strålar ger.
Min ande flyr från menskor, som mig hata,
Till sitt »Gerusalemme liberata«.

[ 126 ]

Italien! krona bland Naturens under,
Du, som med dina floders sillverfall,
Din blåa himmel, dina rika lunder,
Så ofta lifvat mina känslors svall!
Här, i den lugnaste af mina stunder,
Jag älskar dig, och jag förgäta skall,
Att dina lagrar nu beskugga slafvar,
Och Lazaroner trampa Bruters grafvar.

O! Rom, som fordom stiftat verlden lagar,
Och än uti ditt intet allt förmår!
Gudomliga Ruin der Minnet klagar!. vi
Du verldens Colisé, som vördad står,
Och kring hvars mur, i fallna slägters dagar,
En yppig blomsterranka konsten slår.
Du än ej glömt förglömda fäders lära:
Du kallat mig till lagerkronans ära.

Ren Gratiers händer lagerkronan vira,
Högt i min aning dyrkad, ej begärd.
Men se! den hjessa, som hon ämnar sira,
Blir först i döden hennes prydnad värd.
Hvem vet om ej, då de min högtid fira,
På samma gång den fröjd blir mig beskärd,
Att höljdt af lof, mitt namn kring verlden ilar,
Min sång förtjusar — och mitt hjerta hvilar?«





[ 127 ]

Så sjöng Torqvato Tasso, der han satt
Vid Sanct Onofrio, i klosterlunden,
Och njöt med lugn den sköna morgonstunden,
Som följde långsamt på en qvalfull natt.
Hans kind var fallen, men der fanns bevarad
En rodnad, tänd för härligare dar,
Och själens eld, af lidandet förklarad,
I skaldens sjunkna öga glänste qvar.
Han satt på gruset af en verld som farit,
Bland Romas spillror invid Tiberns elf,
Liksom en dröm om hvad han fordom varit,
En skön ruin af Dikten och sig sjelf.
Inför hans blick stod Minnets bleka Tärna,
I dunkel skrud, allvarlig och allen;
Men i dess panna Hoppets morgonstjerna
Framtindrade med oförgängligt sken.




Rikt var hans snille. Rikt var ock hans hjerta,
Och som Italien sjelf hans sång var skön:
Och verlden njöt hans sång, men gaf sin smärta
Och bojans tyngd åt Sångaren till lön.
Då glädjen njutes bäst, i ungdomsåren,
Af qvalen troget följdes han i spåren;
Men nu med all den tjusningskraft, hon har,
Nedsväfvar Äran på sin ljusa char,
Att glorians sken omkring hans tinning sluta,
Då han ej mer förmår dess skönhet njuta.





[ 128 ]

Till en triumf, liksom i fordna dagar,
I högtidskläder Roma smyckar sig:
Dock ej till en triumf för vunna krig,
Hvaröfver döden ler och lifvet klagar,
Men till en fest, hvars anda kärlek är,
Och till hvars firing friden blommor bär.
Ren Capitolii höga hvalfport dundrar,
Då han slås opp, och solen sig förundrar,
Att skåda in i Latiens helgedom,
Bebodd af minnen, men på kämpar tom:
Och Dea Roma, hon hvars rykte skakar
En verld, — hon, som på hjeltars grifter vakar,
Och triumferar än, i konstens bild,
Så manligt kraftfull, och så qvinnligt mild,
Bekransad blir af Senatorers händer
Med oljoqvisten, växt på Tiberns stränder.
Allt är så gladt och ljuset är så ljust,
Som om det föll från tusen öppna himlar,
Och lifvet synes i sig sjelft förtjust.
Af vandringsmän och vagnar Corso hvimlar,
Och fåfängt söks till festens dag en plats
I fönstren af de lyckligas palats.
Med blomsterkorgen Vignerolan sakta
Uti en, båt på klassisk bölja far,
Och då sin rika skörd hon syns betrakta,
Hon sjunger med en röst, som kloekans klar,
Utur Aminta några sköna ställen,

[ 129 ]

Dem hon vid silfverlampan lärt om qvällen.
På Forum herdar från Albano gå,
Och medan hjordarne sin hvila få,
Och ur en brusande fontaine förfriskas,
Torqvato Tassos namn förstulet hviskas
Af herdar och herdinnor om hvarann,
Församlade omkring en vingårdsman,
Som stolt att bo i Rom, och kunskap äga
Om Påfvens bref, om hvad de stora säga,
Om kröningsfesten, som i morgon sker,
Förnummit mycket, och berättar mer.
Från Monte Pincio hymner, öfversungna
Af ynglingars och tärnors valda tropp,
Mot klar och molnfri himmel stiga opp:
- Och myrtenlunder, doftande och lugna,
Som lefvande sig tro, på kullen stå,
Och utan susning lyssna deruppå.




Men Tasso hör dem ej. Han kan ej höra
Den fröjd, som sprider sig kring berg och dal;
Från Hoppets drömda land en näktergal
Med andra toner sjunger i hans öra,
Mot dödens kalla bröst han sänker ner
Sitt hufvud, som så mycken skönhet tänkte:
Dock mera klart hans slutna öga ser,
Än då den verld, som nu blott skugga ger,
Uti dess öppna spegel återblänkte.

[ 130 ]

För intet jordiskt mer hans hjerta slår:
Af det förflutna bar han knappt ett minne:
För det närvarande han saknar sinne.
Vid menskolifvets horisont han står,
Der jord och himmel flyta mildt tillsamman;
Der intet hörs, om ej Serafers ljud,
Der intet syns och lyser, utom flamman
Af alla verldars ljus och kärlek — Gud.
Som Svanen längtar från en gulnad strand
Och från en stormande och kylig bölja,
Att ilande på sträckta vingar följa
Sefirens flygt till Söderns varma land:
Så längtar Tassos själ, af drömmar gäckad,
Af tidens hand förtryckt, men obefläckad,
Att ur sitt eget hjertas mörker fly,
Att löst derur, som stjernan ur en sky,
I himlens famn en evig boning vinna,
Och der af fröjd, ej mer af smärta brinna.
Snart skingras tidens moln — snart är han fri.
Den sista striden skall en seger bli.




När nu med rädd förhoppning Skaldens vänner
Kring honom stå, fast han ej mer dem känner,
Den dubbla klosterporten låtes opp,
Och Cintio Aldobrandini träder
Till Tasso fram, i rika högtidskläder,
Omgifven af en reslig Schweizer-tropp.
Uti hans blick brann glädjens låga mäktig:

[ 131 ]

Den höga pannan vittnade om mod,
Och manteln föll kring hans gestalt så präktig,
Som gudadrägten kring Apollos stod.
Med vördnad han som sändebud sig böjde
För sångens son, och så sin stämma höjde:




»Den helge Fadren låter helsa dig,
»Torqvato Tasso! Han erinrar sig,
»Att fordom lagerkronan hedrat mången,
»Hvars ära ren af jorden är förgången;
»Han beder dig, hvars sånger ej förgå,
»Att ock en gång du henne hedra må.
»Den helge Fadren, så mitt budskap ljuder,
»Till morgondagen dig högtidligt bjuder,
»Igenom mig, vår kyrkas Cardinal,
»Till Capitolii festligt prydda sal,
»Att der för dina snilleverk belönas,
»Af folkets hyllning och med lager krönas.
»Så hans behag och vilja yttra sig.
»Med honom vare makt och frid med Dig!
»Hell Dig! och hell den krona Du skall bära!
»Välkommen, Tasso! till din egen ära!«




Då lyfte Tasso sina ögon opp
Och sade med en blick af himmelskt hopp:
»O! hvad är jag för en så stor belöning?
»Den helge Fadren kallar mig till kröning —

[ 132 ]

»Hans stämma nyss till mig högtidligt ljöd =
»Jag kommer — ja! jag kommer« — Dessa orden
De sista voro af hans mun på jorden:
Han sönk i Cintios armar och var död.




Men Ryktets Genius strax på snabba vingar
Med dödens tidning vidt kring staden far.
Dess röst som en begrafningsklocka klingar:
»Han är ej mer, som vår förtjusning var.
»De högre makter honom nu begära.
»Han lemnat jorden. En elysisk ära
»Är ren hans lön, och kransen, som han bär,
»Af menskohänder icke flätad är.«
Och häpne vandrarne på Corso stanna,
Och saknaden och sorgen öfvermanna
Hvart Romerskt bröst från thron till hydda ner —
Och Vignerolan sjunger icke mer,
Albanos herdar, som tillbaka vandra
Och vexla brutna suckar med hvarandra,
Ej tala mer om Tassos kröningsprakt,
Men hviska fram de sista ord han sagt:
Och glädjens hymn, den Rom ej mer behöfver,
I luftens stillhet än man ljuda hör,
Tills den i ett adagio mildt går öfver,
Och liksom Skalden tjusar, tynar, dör.




Men spridda skaror bort till klostret strömma,
Der deras älskling blef från lifvet skild,

[ 133 ]

Att för en stund sin egen saknad glömma,
Vid synen af hans hvila och hans bild,
Och för att se hur lagerkransen målar
Den panna nu, inom hvars yttre snö,
Så nyss, vid ljuset af Apollos strålar,
Förföriskt, yppigt, som Armidas Ö,
Ett paradis af skönhet blomstrat hade,
Förrn dödens skuggor sig deröfver lade.




Det sägs om Gottfrid, korsets Riddersman,
När han med storm den helga grafven vann,
Att för sin bragd han skulle der belönas,
Och i Jerusalem till konung krönas.
Men Gottfrid sade: »Eder jag besvär
Att mig för kronans tunga prakt förskona,
Så sannt jag lefver jag den icke bär«!
Han fick i döden först sin rätta krona.
Så blef ock du på jorden obelönt,
O Skald! som sjöng så tjusande, så skönt
Om lejonhjertan och om riddartider,
Om helga grafven, Gottfrid och hans strider:
Du, som Jerusalem med snillet vann,
Som han med svärd — fick samma slut som han,
Men om från en förgänglig fest du rycktes,
Och ärans stämpel först på griften trycktes,
Ditt namn är tryggt i seklernas förvar:
Din högtid, Skald! Du ej förlorat har.

[ 134 ]

Så länge Latiens dalar blommor föda,
Och vattenfallen strö sitt silfver der,
Och purpurdrufvorna på bergen glöda,
En evig blomsterfest ditt minne är.
När morgonrodnan flammar upp i Öster,
Och hafvet lugnt som Diktens källa står,
En sång försmält med sköna, klara röster,
Från strand till strand i ljuflig vexling går.
När aftonrodnan tänder sig i Vester,
Begynnas der å nyo samma fester,
Och Diktens trolldom, ny för hvarje dag,
Förbyter ej sitt himmelska behag.
Och Främlingen från Nordens land, som sutit
På klippans spets och hört — och tårar gjutit,
I sin förtjusning ropar mången gång:
»Ö! af en Engel lär den sången vara!«
Då ropas stolt från glada landtmäns skara:
»Nej, ädle främling! det är Tassos sång«:
Och nejdens lagerhöljda kullar svara
Med klangfullt echo: »Det är Tassos sång.«


Författarn, Philosophiæ-Magistern och Copisten i Kongl. Krigs-Expeditionen, Carl August Nicander, framfördes af Sekreteraren till Direktören, som vid belöningens öfverlemnande yttrade:

Min Herre!

Det har för Svenska Akademien varit tillfredsställande och icke oväntadt att se Eder [ 135 ]framträda, Min Herre, som Författare till det skaldestycke hon i dag kunnat, med sitt högsta pris, belöna. Ert namn har redan länge tillhört Vitterheten, och lofvar, vid hvarje ny utveckling af eder talang, att tillhöra den länge. Det ämne Ni valt, har med känsla och sanning blifvit behanndladt. Jerusalems odödlige Skald, länge jagad af ödet och förföljelsen, hädad af den Furste, som han, från en snar förgätenhet, bevarat i sin ridderliga sång, undanryckt af döden från det pris han gick att vinna i den eviga staden och inom triumfernas minnesrika borg, detta ämne utgör en skön tafla för Skalden och Tänkaren, Ni har, Min Herre, uppfattat den under dessa olika, till ett gemensamt mål, verkande synpunkter, och vetat gifva åt eder vers detta ädla allvar, detta anspråkslösa behag, som egnar minnet af Gottfrids sångare, han, som ingöt i sin sång hela den magiska värman af Italiens himmel, det manliga, ädla och höga som ännu lefver i dess forntida minnen. Med dessa förenade rättigheter på Akademiens uppmärksamhet, och med den öfvertygelse hon hyser att för sina yrken påräkna edert snille och eder verksamhet, länder det mig till en särskilt tillfredsställelse att, å Akademiens vägnar, få öfverlemna Eder detta prof af hennes aktning och utmärkande bifall.


Herr Nicander fördes derefter af Sekreteraren till hedersbänken.

Den andra guldpenningen hade Akademien tillerkänt N:o 2. Sång i anledning af H. K. H. Arfförsten Carl Ludvik Eugenes födelse; med valspråk:

[ 136 ]

Den rätt att lagrarne förvärfva
Du af din far och farfar får,
Och af din moder skall du ärfva
Den rätt, som öfver hjertan rår.
 Födelsedagen.

som upplästes.

Författaren, Förste Expeditions-Sekreteraren i Kongl. Handels- och Finance-Expeditionen, John Arvid Afzelius, framfördes af Sekreteraren till Direktören, som vid belöningens öfverlemnande för honom tolkade Akademiens tänkesätt.

Äfvenledes hade Akademien tillagt den mindre guldpenningen åt N:o 3. Diktens Öar, med valspråk:

Nos manet oceanus circumvagus: arva beata
petamus, arva, divites et insulas!
Jupiter illa piæ secrevit littoræ genti,
ut inquinavit aëre tempus aureum.
 Horatius.

Författaren till detta stycke hade icke hos Akademien gifvit sig tillkänna.

Slutligen förkunnade Direktören, att Akademien, med Konungens, Dess Höge Beskyddares, nådiga tillstånd, till ämnen för 1827 års täflan uppgifvit:

I Vältaligheten:

1:o Ånyo Äreminne öfver Kongl. Rådet och Kansli-Presidenten Grefve Bengt Oxenstjerna. Åt honom har väl Akademien redan egnat en skådepenniag, med dertill hörande lefnadsteckning; men hon har icke ansett det böra hindra den större gärd åt hans förtjenster, som äreminnet utgör.

2:o Historisk och Filosofisk jemförelse emellan Svenska Konungarna Gustaf I. och Gustaf II. Adolph till storhet och konungavärde.

3:o Då i närvarande tidehvarf den mening synes vilja göra sig gällande, att genom högre framsteg i den estetiska bildningen, en vitterhet blifvit framalstrad af annat och [ 137 ]bättre slag, än den föregående tidens; så frågas i anledning deraf: har en ny vitterhet af högre andas 0ch fullkomligare verkning på de menskliga sinneskrafterna i våra dagar verkligen uppkommit? I fall så är, hvaruti skiljer sig denna till grundsatser och åsigter ifrån 17:de och 18:de seklernas godkända vitterhet, och hvilket är hvardera slagets förhållande till den gamla klassiska?

4:o Såsom ämne af historiskt slag: Karakteristik af tiden och de utmärkta handlande personerna i Sverige från år 1592 till 1600. För öfrigt lemnades frihet, att till försök i den historiska stilen välja någon icke alltför vidsträckt period, eller någon märkelig händelse, tjenlig för en utförligare berättelse, eller ock målningar af flera namnkunniga personer, betraktade såsom sammanverkande under ett visst tidelopp, vare sig ur Sveriges eller andra länders historie, med det förbehåll att ämnet icke fick vara närmare vår tid, än slutet af 1600-talet; hvarvid likväl Akademien förklarade det hon helst önskade, att ämnet hämtades ur fäderneslandets historie, och såsom exempel nämt hvad hon förut uppgifvit: en teckning af Sveriges ställning och förhållande i anseende till främmande makter, från Sveriges deltagande i 30-åriga kriget, till frederna i Köpenhemn, Oliva och Kardis. Afvenledes hade Akademien uppgifvit såsom förslag ur andra Länders historie: en jemförelse emellan den plan man tillagt Kejsar Carl V. till upprättande af en Universalmonarki, och den man i samma afseende tillskrifvit Konung Ludvik XIV.

I Skaldekonsten

lemnade Akademien de täflande fritt val af ämne, samt förklarade sig derjemte emottaga öfversättningar af Klassiska Auktorer på alla språk; äfvensom efter vanligheten metriska skaldestycken; hvarvid likväl erinrades, att då metrikens lagar icke ännu blifvit i vårt språk fullkomligt bestämda, Akademiens bifall icke måtte anses såsom ett stadgande af de metriska reglor, som kunna vara följda, utan blott såsom ett gillande af den poetiska talang, för hvilken ett dylikt arbete utmärker sig.

[ 138 ]Detta år hade Akademien tillagt det Lundbladska Priset åt Copisten i Kongl. Krigs: Expeditionen Carl August Nicander.

Den minnespenning Akademien innevarande år låtit prägla hade till föremål: Riks-Rådet och Fältmarskalken Grefve Arvid Wittenberg. Åtsidan föreställer hans bröstbild med omskrifna namn och titlar. På frånsidan ses Jupiters Örn; flygande med blixten. Omskriften: venturi tela tonantis, vill säga: han bär den kommande åskgudens viggar. I Exergen läses: armis victricibus carolo x, prælatis, varsovia fortiter defensa. ob. 1657. det är: sedan han med segrande vapen gått framför Carl X. och med tapperhet försvarat Warschau, dog han 1657.

Minnespenningen öfverlemnades i underdånighet åt H. K. H. Kronprinsen, och utdeltes åt närvarande af Grefve Wittenbergs Afkomlingar, samt, jemte den vanliga jettonen, åt Akademiens Ledamöter.

Riks-Rådet Grefve Wittenbergs Minne, författadt af Akademiens Ledamot och Sekreterare, Doctor Franz Michael Franzén, upplästes.