Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

98

elementernas raseri. Neptunus sjunker i hafvet, och akten afslutas med stor balett och kör:

"Låt Jofurs tända viggar braka,
låt Eols stormar jorden skaka,
en ädel kärlek däråt ler.
Han desto högre strålar sprider,
hans fackla ej af stormar lider,
hon desto mera värma ger."

I andra akten talar hafsnymfen Doris, som inbillar sig vara älskad af Pelée, med Eko om sin kärlek. Pelée, oroad af gudarnas ankomst, frågar Doris, om han ännu kunde hoppas på gudinnans genkärlek, och kastar sig för Doris' fötter. Thetis öfverraskar dem, tror på en hemlig böjelse dem emellan och öfverhopar honom med förbråelser. Jupiter synes åter, yppar sin kärlek för Thetis och ger till hennes ära en fest, där kämpalekar och dans utföras. Tredje aktens dekoration föreställer Ödets tempel, dit Thetis i sin villrådighet beger sig för att inhämta råd. Då hon där möter Doris, går hon emellertid genast därifrån. Pelée ankommer åtföljd af sina hofmän för att fråga, hvem Ödet utsett att blifva Thetis' make. Ödets präster inkomma, och efter en stor kör sker offringen, hvarpå oraklet svarar:

"Pelée! du hit till templet vågat.
Ditt uppsåt står ditt hjärta an.
Hör nu, hvad Ödet svara kan
på hvad du frågat:
Den ödet utsett har att blifva Thetis man
med tiden får en son, som större blir än han."