224
kan man se af hertiginnan Charlottas bref till konungen, däri hon förundrar sig öfver, att man kunnat uppföra ”une pareille platitude”. Den gafs heller icke mer än den enda gången.
Sommaren 1789 berättar Clewberg: ”För att fira åminnelsen af segern vid Högland förlidet år var ett divertissement inlämnadt af Bellman, som endast tjänar att bevisa denne kvicke författares oskickelighet för teatern, och hvarvid intet annat märkvärdigt förekom än den Dramatiska Areopagens sätt att döma om pjäsers värde. Sedan denna under tystnad blifvit uppläst och med all möjlig uppmärksamhet afhörd, togo några udda och jämt på rockknapparna om pjäsen borde antagas, andra räknade ja och nej på fingrarna, och emedan man började med ja och fingrarnas antal befanns vara jämt, kunde ej pjäsen annat vara än oduglig. Fru Marcadet voterade nej af den goda grund att pjäsen var dålig; fru Hæffner ja af det skäl att alla andra förkastade den. De Broen, protecteur af både auktorn och pjäsen, gaf sig all möda i världen att få den antagen. Han hade ock kanske gått därmed i land, om ej ett nytt hinder yppats, som ingen kunde häfva eller förutse. Perukmakaren Götz anmälde, att emedan han hört i den nya pjäsen fordras en stor peruk, och den enda därtill tjänliga ifrån hans gesäller blifvit konfiskerad af polisen, såg han alldeles ingen möjlighet, huru pjäsen kunde uppföras. Hans inkast togs i öfvervägande, och emedan peruken verkligen befanns vara hufvudpersonen i pjäsen, stannade man i det beslut, att icke antaga densamma.”
Teaterns nya reglemente ansågs vara ganska
