Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

252

ha blifvit bevingade ord, t. ex.: "Det är ej nog att vara hängd, man bör ock höflig vara", och "När jag dricker, är det rätt". Man kan utan öfverdrift påstå, att det i Sverige blifvit uppfördt mer än femhundra gånger, hvaraf öfver trehundra i Stockholm. Endast "Värmlänningarna" kan i sådant hänseende jämnställas med detta älskliga och glada sångspel — möjligen också "Andersson, Pettersson och Lundström". "Kronfogdarna" gafs första gången den 12 september 1787, och troligt är att Waltman redan då utförde Polykarpus, som man vet att han i början af följande år spelade. I februari 1787 gafs samme författares tvåakts-opéracomique "Colin och Babet", en liten landtlig kärleksidyll, där han första gången framställde på scenen den af Waltman och Schylander spelade, roliga argbiggan Mor Bobi, hvilken sedan gick igen i följdpjäsen "Mor Bobis bröllop", hvari skildras, hur den rika och arga rusthållareänkan åtrås af klockaren, länsmannen och skolmästaren, af hvilka den sistnämnde slutligen når målet. "Colin och Babet" blef på Munkbroteatern lika populär som "Kronfogdarna" och gick där öfver hundra gånger. Äfven Hallman-Armfelts "Tillfälle gör tjufven" vann publikens tycke, liksom Johan Magnus Lannerstiernas komedi på vers i två akter med sång "Äfventyraren eller resan till månens ö", en gnistrande kvick och ledigt rimmad pjäs med musik af Kraus, m. fl. Den handlar om en humoristisk äfventyrare från Paris herr A la Bonheur, som efter ett skeppsbrott vinddrifves till en åt månen helgad ö vid inloppet till Röda hafvet, där man ämnar offra honom åt öns gudomlighet. Ur detta trångmål