Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

260

honom i sjön", o. s. v., eller när det i en insändare 1790 heter: "några kännare torde med missnöje sett, att de käppslängar öfversten ger åt sin dräng varit det, som uppväckt de häftigaste handklappningarna". En annan gång klagas det öfver, att spektaklerna på Eriksberg upphört, "alltsedan de hit ankommande diverse partier af lindansare och luftspringare börjat sina representationer", och man förargar sig öfver publiken, som föredrar dessa framför teatern. Således samma klagovisor, som redan för tvåtusen år sedan höjdes i det gamla Rom, och som ännu i våra dagar tidt och ofta gå igen. Direktören för Eriksbergsteatern uppmanas därefter att med det snaraste åter öppna detta Taliatempel, hvaraf hufvudstadens invånare "framför allt i denna månad (november 1788) äro i behof, i synnerhet karlarna, för hvilka konversationen i privata hus nu är så mycket afbruten under de i hushållen förefallande göromål, såsom korfstoppning, ljusstöpning och kålsyltning, hvarmed det täcka könet är sysselsatt".

Allt hvad som den tiden skrefs i tidningarna om teatern var emellertid hopkommet på måfå utan någon ledande tankegång eller en bestämd kritisk färgläggning, och Stockholmsposten tillkommer hedern af att först af alla svenska tidningar ha framkommit med en verklig teaterkritik. Oskar Levertin påpekar, att Kellgrens recension i mars 1785 öfver Paijkulls treaktskomedi "Ordensvurmen" är ett mönster för en litterär anmälan. På den tryckta pjäsen står visserligen, att den är "uppförd på Nya svenska teatern i Stockholm den 5 februari 1785", men den nådde aldrig rampens ljus. Den var riktad mot den tidens