dåraktiga böjelse för mystiskt svärmeri, skattgräfningar, andeskådningar, hemliga brödraskap och ceremonier, och pjäsens udd träffade flera bemärkta personer vid hofvet. Hertig Karl angaf pjäsen för konsistorium såsom gudlös, och den blef verkligen förbjuden, men så mycket mer blef boken spridd och kommenterad. Endast undantagsvis omtalar kritiken skådespelarnas sätt att återgifva sina roller, troligen beroende på att dessa betraktade recensenterna nära nog som bofvar eller lömska krypskyttar. Först 1790 blir tidningens teaterafdelning löpande, och Kellgren går då de uppträdande in på lifvet. De flesta funno sig däri, men den koleriske de Broen betraktade fortfarande en recension som ett mordiskt öfverfall. När han t. ex. klandrades för sin deklamation i "Gengis Chan" 1791, svarade han med en vredgad broschyr: "Svar till Recensenterna af tragedien Gengis Chan", däri det bl. a. heter: "Jag önskade veta, hvilken af Herrarna, som känner hvad Ton man bör hafva, eller hur man bör höja sin Organ, när man talar till Gud. Har någon af Herrarna någonsin talat med Gud i förtroende, sen Ni kommit till det välde att få fritt döma här på jorden andra usliga människor? — För öfrigt må Herrarna skrifva hvad de behaga; ty Herrarna utgöra alldeles icke den vördade Publiken utan blott några få inbilska, som torde vilja hafva hedern, om Dramatiska Teatern skulle vinna det bifall den eftersträfvar. – –" En annan lika eldfängd natur var den ofta omtalade aktören och författaren Björn, som vid den minsta anmärkning genast var färdig med ett långt svaromål.
