80
Urania. Liksom han hämtar hon sina idéer från Paris, hvars skalder och tänkare hon känner, och Voltaire lofsjunger henne i en dityramb: "Hvilka vers skrifver Ni ej, Madame! Ni och Er bror, konungen — det är Apollo, som har sånggudinnorna till systrar!" Från dessa skönhetens och talangens segrar i ett af fransk bildning förfinadt hof förflyttas hon i augusti 1744 till Sverige såsom tronföljaren Adolf Fredriks gemål. Hon hade den lyckan att här bland sina närmaste vänner få räkna den snillrike Karl Gustaf Tessin — "le Lucullus suédois", såsom d'Argenson kallar honom, "le maître des élégances" — och hans grefvinna, född Sparre, hvilken vid Europas förnämsta hof genom sin sällsporda förståndsodling och älskvärdhet intagit alla hjärtan. Med dessa bägge och sedermera äfven Olof von Dalin vid sin sida blef hon själen i ett gladt och lysande, af konst och vitterhet förädladt sällskapslif isynnerhet på det af henne så högt älskade Drottningholm. En teater för hundra personer är jämte ett bibliotek och ett bönkapell det första hon där låter ställa i ordning.Anm I slutet af september 1744 skrifver hon från Ulriksdal: "Inom kort får jag njuta af tragedi och komedi spelade af ståndspersoner, hvilka slutit sig samman för att roa oss i vinter." I november spelar man Racines "Britannicus" jämte Saint Foix' "L'oracle" och följande månad Crébillons "Rhadamiste et Zénobie" och "Britannicus". De förnämsta artisterna äro fröken Charlotta Sparre och hennes blifvande make, grefve Karl von Fersen. 1746 spelas Marivaux' "La pupille", och i augusti skrifver Tessin: "Teatern, som förut
