Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123

Leander framträda. Nu anser Hurtig rätta stunden att undkomma vara inne, ropar med hög röst: ”Rädde sig den som kan!”, drar ned duken från bordet, hvarvid ljusen falla omkull och slockna, kastar den öfver Snusemark och Blundström, som i sin förfäran ramlat framstupa på golfvet och hoppar därpå ut genom fönstret, följd af Leander och Cesar. Snusemark skriker på hjälp. Efter en lång tystnad säger Blundström: ”Patron! jag tror de ä’ borta.” Snusemark, som ligger kvar på golfvet, frågar med skälfvande röst: ”Hur många va de?”, hvarpå Blundström, hackande tänderna, svarar: ”Jag räknade sju!” Med slocknande stämma utropar Snusemark: ”Sju! min gode Gud!” Då höras starka bultningar på dörren. Snusemark och Blundström kasta sig åter omkull på golfvet. Det är emellertid flickorna och Lotta, som tillkallats af skriken. Strax därefter ringer portklockan, och Hurtigs röst förkunnar, att det är vänner, som komma. Flickornas tillbedjare återvända, säga sig ha förjagat röfvarna och erhålla till belöning sina åtrådda, liksom Hurtig får sin Lotta. John Brooman var en förträfflig Snusemark och Deland en icke mindre utmärkt Blundström, hvilken roll sedan öfvertogs af Karl Fredrik Berg. Regina spelades af Karolina Kuhlman, Lovisa af Justine Casagli och Lotta af Jeannette Wässelius. De bägge älskarrollerna utfördes af Lars Hjortsberg och Lindström. Hurtig framställdes först af Berg och sedan af Lindman. Operetten kvarstod på repertoaren ända in i senare tider och har gifvits nära hundra gånger på de kungliga teatrarna samt