nu engagerades såsom balettmästare från 1 februari till 1 juli 1818. Han var en man med mycken smak och talang och åstadkom på svenska scenen en genomgripande förändring i baletternas uppsättning och kostymering. I Alexander Daumonts ”Resa i Sverige” ägnar författaren några sidor åt teatern och yttrar om Taglioni, att ”han gjorde ett förfärligt nederlag bland höftvalkar, styfkjolar, puder à la maréchale och dufvovingar, som då för tiden prydde olympens gudomligheter”.
⁎
I en af de dåtida journalerna läses ett kåseri, kalladt ”Det nya Abdera”, som visar, hur giftig man redan på den tiden kunde vara mot teatern, en institution, hvars skötsel alla tro sig begripa bättre än den, som för tillfället har den om händer. Någon har sagt och kanske med rätta, att ”en verkligt god teaterchef blir aldrig verkligt afhållen af sina samtida förr än på sin begrafningsdag”. Den resande kåsören ledsagas i Abdera af en person, som påpekar för honom alla stadens märkvärdigheter. Jag förbigår de politiska anspelningarna, ehuru de äro ganska nöjsamma, och öfvergår genast till de sceniska. De bägge herrarna bege sig om aftonen på operan. Kåsören kunde omöjligt uppfatta, hvad språk som sjöngs, och frågade sin ledsagare därom. Han svarade helt kort: ”Det är operaspråket.” Vi hade förr, sade han, operor af samma slag som edra, men det blef ett mod hos de sjungande att aldrig låta orden
