Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

146

höras, och därför uppfann ett af våra genier att sammansätta operor utan ord. Detta har lyckats öfver all förmodan. Poeterna behöfvas alls icke numera, de sjungande slippa att lära sig något utantill, och, hvad som är ännu bättre, de förskonas från den dubbla mödan att först begripa orden och sedan förena deras mening med musikens, hvilket merändels var det svåraste. Kompositören har nu tillfälle att, hvar han behagar, inlägga de skönaste rullader, och man har redan hunnit så långt, att vi ha arior, som icke bestå af någonting annat. Publiken, som redan var van att icke förstå hvad som sjöngs, finner sig rätt väl därvid, och de modernaste kännarna äro hänryckta, i synnerhet om sångarna kunna stiga några toner öfver de gränser naturen satt för deras röst. — Jag frågade, om man icke spelade tragedier och komedier? Förr, svarade han, uppfördes här både Racines, Corneilles och Molières stycken, men på några år har man icke gifvit annat än melodramer. Orsaken härtill är, att de goda aktörer och aktriser vi haft äro till större delen borta, och man har icke gjort sig möda att utbilda andra till deras efterträdare. Dessutom ha vi börjat remplacera dem med djur; vi framföra kattor, apor, åsnor och lejon. Man ropar väl, att den allmänna smaken härigenom fördärfvas, men hvad skyldighet har väl en teaterdirektion att vårda den allmänna smaken? Vi få likvisst från Europa årligen en mängd nya skådespel, och man kunde med fördel upptaga några gamla, som hvilat ett par decennier, men det lär här i landet vara ett alldeles särskildt missöde, att vid öfversättningar af andra nationers teaterpjäser valet