144
Lindström, Berg, Brooman, Lindman, Anna Frodelius och Justine Casagli utfyllde ensemblen, gick stycket icke mer än en enda gång. Den andra nyheten var treaktskomedien ”Värdshuset i Bagnères”, hvars musik härrör från den berömde franske kompositören Charles Catel, och slutligen i januari 1818 gick enaktaren ”Den nya egendomsherrn”, som med Boïeldieus lekande melodier och Du Puy i hufvudrollen gjorde rätt stor lycka.
Grefve Löwenhielm var, som af repertoaren framgår, mycket intresserad af baletten. Utom de ofvannämnda fast anställda framstående balettartisterna uppträdde på Operan under vintern 1816–1817 tio gånger Terese Ginetti, född Guerri, förut engagerad vid Hofteatern i Berlin. Hon dansade första gången den 20 december i divertissemanget ”Slafhandlaren” samt på nyåret i ”Diana och Endymion”, hvilken mytologiska balett i två akter hon själf komponerat, och som uppfördes sex gånger. Hennes sista framträdanden ägde rum den 25 och 28 februari såsom amasonen i ”Les amants réunis”. Hon var icke egentligen vacker, men särdeles täck och förde sin långa, smärta figur med mycken lätthet, smidighet och behag. I synnerhet utmärkte hon sig genom sin färdighet att röra sig på tåspetsarna och utföra de svåraste piruetter.
En annan storhet på danskonstens område, som grefve Löwenhielm lyckades fästa vid Kungliga teatern, var den redan 1803 en kort tid därstädes anställde premiärdansören Filippo Taglioni,[1] hvilken
