Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147

merändels faller på de minst lämpliga, och att vid upptagande af gamla pjäser de goda sällan förekomma. Därför har man nyligen hos oss infört den metoden att genom lottning bestämma, hvad som skall spelas, och det har efter den betan verkligen inträffat, att repertoaren blifvit bättre, åtminstone kan man icke hädanefter förebrå direktionen, om den skulle vara dålig.”

Hur perplex skulle icke herr P. A. Granberg ha blifvit, ty det var han som var pappa till kåseriet, om han kunnat ana, att hundra år därefter Arthur von Lipinskis fyrtiotvå dresserade hundar på Sveateatern i Stockholm verkligen uppförde en veritabel hundkomedi, lustspelet ”Ett kärleksäfventyr i Pudelköping”.

*              *
*

Sedan i början af grefve Löwenhielms styrelse ett par svenska helaftonstycken blifvit uppförda, såsom förut nämnts, dröjde det hela fem år, innan tvenne andra svenska original gingo öfver den kungliga scenen. I februari 1817 gafs en enaktskomedi af P. A. Granberg, ”Den gamle öfversten” som dock gick endast ett par gånger. Stor lycka gjorde däremot grefve A. F. Skjöldebrands femaktsdram ”Herman von Unna” med körer och baletter, till hvilken abbé Vogler komponerat musiken. Stycket, som röjer en tydlig inverkan af Schiller och Kotzebue, skrefs redan i slutet af 1700-talet, utgafs på trycket 1795 och uppfördes på Kungliga teatern i