Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
179

ehuru något outreradt, för att visa så mycket mera Ridiculen af et dåraktigt Mode, uti de här varande Sprättarnes Goût, med den korrta Lif-Surtouten, Spencer kallad, dragen öfver den Engelske Fracken, hvilken åter icke saknade sina tilbörliga Upslag, Krage och Foder, aflånga spetsiga Skor, Halsduken med sine Kuddar gik up til Munnen, långa Gull-örhängen, långa Polissons och Stubbhår, korrt sagt: aldeles så klädd, som man ser våre unge Jacobins ibland Skrifvare och Contorister vandra på våra Gator. Gång, Tal, Gester, alt liknade sina Originaler. När han kom in och hade spaserat et par Hvarf längs åt Orchestern, utan at en gång blifva sin trogne Pierrot varse, och när det änteligen skedde, drog han af sig Surtouten; då Skratten blef så almän och hög, at Herre och Dräng långa stunden ej fingo säga et Ord. Ridiculen senterades fullkomligt: också hoppas man, at våre Småherrar efterhand aflägga dessa dels Onaturligheter dels Narragtigheter.” Redan vid omkring fyrtio års ålder blef han emellertid så minnesslö, att han därefter föga kunde användas såsom skådespelare. En af de därtill mest bidragande orsakerna torde otvifvelaktigt ha varit hans förfärliga glupskhet. I yngre år hörde jag omtalas fast otroliga historier om hans oerhörda frosseri. Bland andra berättades följande belysande exempel. Då farsen ”Le roi de Cocagne” uppfördes inför hofvet på Drottningholm, spelade Deland storätarens roll, som han utförde con amore. Efter spektaklets slut gick han till värdshuset för att supera och åt då en portion af matsedelns alla rätter, omkring ett dussin, börjande med holländsk sill och slutande med