Olyckan var, att de flesta personer, med hvilka kronprinsen kom i beröring, kunde åtminstone hjälpligt reda sig med franska språket. Karl Johan hade nog annars med sitt beundransvärda minne snart lärt sig svenska, och mycket hade då troligen blifvit annorlunda. Hans hjärta klappade varmt för Sverige och svenskarna. ”Tungan ej, men hjärtat talte svenska”, såsom en af våra skalder yttrat om honom. Och med sin utomordentliga vältalighet hade han då under de politiskt upprörda tiderna kunnat träda i omedelbar beröring med själfva folket, som nu olyckligtvis alltid kände sig litet främmande inför honom. På samma sätt blef det med teatern, hvilket var så mycket tråkigare, som Karl Johan i yngre dagar var en stor vän af den sceniska konsten, och själf lär ha varit en ypperlig tragisk framställare, hvarpå följande historia må tjäna såsom bevis.
Det hände en sommar, under det att prinsessan Sofia Albertina vistades på Tullgarn, att kronprinsen Karl Johan, åtföljd af sin son, gjorde henne ett besök. Den snillrika friherrinnan Jennings, född Rosenhane, prinsessans lekkamrat under barnaåren och sedan den tiden af henne med mycken vänskap omfattad, befann sig samtidigt där. Under aftonens lopp föll samtalet på den franska tragedien, och Karl Johan reciterade en och annan strof. Prinsessan fick då det infallet att be honom spela några scener för henne. I salongen funnos endast de båda jämte friherrinnan, och kronprinsen förklarade sig villig att uppfylla prinsessans begäran, om han endast kunde få någon, som gaf honom replikerna. Man kom då ihåg prins Oskars lärare, Lemoine, och skickade bud efter honom. Han hade emellertid redan gått och
