sin början redan en kvart före sju, och fördes drottningen också den kvällen af kronprinsen, som då var iförd endast uniform, liksom herrar serafimerriddare, enligt tillkännagifvande i tidningarna, skulle bära allenast den mindre ordensdräkten utan kedja och herrar kommendörer sina ordensdräkter likaledes utan kedja.
Utförandet af denna stockholmarnas älsklingsopera, den svenska teaterns stolthet, var synnerligen lyckadt, och den inlagda allegorien applåderades lifligt. Karsten uppbar Kristians parti med samma eld och styrka, som alltid förskaffat honom ett välförtjänt beröm i denna roll. Man förvånades att höra denna underbara röst ännu bibehålla nästan samma fylliga och manliga ton, samma kraft och böjlighet som i hans unga dagar. Karolina Müller förmådde visserligen icke mera ge full illusion åt Kristina Gyllenstierna, men det stötte ingen. En del af hennes röst hade gått förlorad, men, då man återsåg henne på scenen, mindes man med tacksamhet hennes intagande Alceste och hennes förtrollande Armide. Kristina var på en gång stolt och känslig, trotsande och öm, och dessa olika sinnesstämningar framställde fru Müller städse med den nyans situationen fordrade, och i figurens värdighet skulle icke många skådespelerskor kunnat öfverträffa henne. Den unge tenorsångaren Karl Gustaf Lindström hade fått det maktpåliggande förtroendet att ge lif åt Gustaf Vasas gestalt, hvilket han lär ha fullgjort på ett alldeles utmärkt sätt, fullkomligt täflande med Stenborgs berömda återgifvande af partiet. Han spelade friskt och varmt, med ädelt skick samt sjöng
