Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
85

sig dock på ett lysande sätt och får Märtas hand. I denna handling äro inflätade några episoder från Dackefejden. I slutet af andra akten har författaren lånat åt Gustaf Vasa de ord, hvarmed Karl Johan (till hvilken pjäsen är dedicerad) slutade sitt tal på rikssalen till ständerna. Dramat gjorde effekt, i synnerhet de ställen, som talade till patriotismen och nationalstoltheten, ”en omständighet, som väckt härvarande utlänningars uppmärksamhet, vittnande till vår publiks fördel”, efter hvad en tidning förmäler. Axel Cederholm var bra som Svante Sture och framförde med känsla och kraft sina fosterländska tirader, och Karolina Kuhlman förstod att hålla publikens intresse för Märta Leijonhufvud fängsladt ända till slutet. Ahlgren sades såsom Gustaf Vasa haft en imposant likhet med den store konungen enligt de föreställningar vi efter gamla porträtt ha om honom, och Kristina Ruckman framställde drottning Margareta med mycken värdighet. Lindman lär ha varit förvånande bra som Gabriel Oxenstierna, och Charlotte Wikströms rena och sköna diktion prisades i Beata Trolles roll. Däremot visade regien här som så ofta annars prof på förbiseende och slarf. Då till exempel bondhustrurna och bondflickorna på knä anhållit om nåd för sina brottsliga män och älskare, blefvo de stående som träbockar, då de erhållit den, i stället för att uttrycka sin lifliga glädje och tacksamhet öfver bönhörelsen.

I den på trycket utgifna pjäsen finnes införd följande erinran: ”Den dröm, som utgör första mellanakten, fordrade en större teater än den dramatiska och har därför vid styckets uppförande måst