Till dina bud må lyssna,
På din löften tro.
6. Låt ymnigheten flöda.
Med glädjen kring vår bygd.
Gör landet rikt på gröda,
Gör folket rikt på dygd.
Som bröder må vi vandra
En stund i gruset än;
Som bröder se hverandra
En gång hos dig igen!
Sommaren.
393. Naturen åter träder
Förnyad fram i högtidsskrud.
Allt af din nåd sig gläder,
Du verldens Skapare och Gud!
Af solens milda strålar
Förlänges glädjens dag,
Och blommans knopp du målar
Med färgor och behag.
Du fröjdar alla väsen
Med känslan af din nåd.
Din dagg på låga gräsen,
Är ymnighetens förebåd.
2. Dig, milde Fader! ärar
Allt, vad du lif och anda gett:
Dig prisa luftens härar,
Dem din försyn ett bord beredt;
Dig prisa regnets droppar
Och vindens ljuva flägt,
Och fruktens späda knoppar
Och trädets rika drägt,
Och hafvets vilda vågor,
Och bäckens lena fall,
Och blixtens klara lågor
Och åskans dunder, fart och knall.
3. Till dig naturen sänder,
O Skapare! sin högtidssång.
Dig prisa flodens stränder;
Dig prisar källans friska språng:
De stjernbeströdde himlar
Och djupets mörka stig;
Allt, hvad i böljan vimlar,
Allt, Fader! prisa dig;
Och allt, hvad ljuset gläder,
Och allt, hvad jorden bär,
Till dig med lofsång träder
Och vittne om din godhet är.
4. Från berg och dalar skallar
Till Herrans lof ett återljud,
Som dig, o menska! kallar,
Att höja hjertat till din Gud.
Dig hugnar fältets gröda
Och axets böjda topp:
Så glöm i dag din möda,
Och gläd dig i ditt hopp;
Lär dina plikter sköta
Med nöjt och helgat bröst,
Så skall du en gång möta
I lugn din ålders sena höst.
394. Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor,
Du nalkas, ljufve sommar!
Då gräs och gröda gror.
Med blid och liflig värma
Till allt, som varit dödt,
Sig solens strålar närma;
Och allt blir återfödt.
