2. De fagra blomsterängar
Och åkrens ädla säd,
De rika örtesängar,
Och lundens gröna träd,
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
Att vi den nåd besinna,
Som räcker året om.
5. Man hörer foglar sjunga
Med mångahanda ljud:
Skall icke då vår tunga
Lofsäga Herran Gud?
Min själ! upphöj Guds ära,
Stäm upp din glädjesång
Till den, som vill oss nära
Och fröjda på en gång.
4. Du milde Jesu Christe!
Wår glädjesol och sköld.
Ditt ljus och hägn ej briste;
Uppvärm vårt sinnes köld.
Gif kärlekseld i hjerta,
Men dämpa lustans brand;
Wänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.
5. Du Sarons blomster sköna!
Du lilla ilgrön dal!
Ack! värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Af Zion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Forskönas och befruktas
Som ros på Libanon.
6. Wälsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Gif oss nödtorftig föda,
Wälsigna sjö och strand.
Af himlen drype fetma,
Bespisande vår Jord;
Och flöde nådens sötma
Till oss af lifsens Ord!
(J. Kolmodin.)
I långvarig våta.
395. O Gud! din himmel gråter
Wid jordens svåra skuld.
Till dig vi vände åter:
O Fader! var oss huld!
Wår fröjd du låtit sänkas
Uti en syndaflod:
O! må Wår synd ock dränkas
I Jesu dyra blod!
.2. Du vändt i olyckaflöden
Din nådes öfverflöd.
Ack! utom denna nöden
Wi glömt vår själanöd.
O Gud! till ånger förda,
Wi se vårt öfverdåd!
Till bot Ooh bättring rörda,
Wi bedje dig om nåd.
3. Du vill oss ej fördärfva
Med straffets hand. O Gud!
Men dig ett folk förvärfva,
Som håller dina bud.
Ja! när det öfvergifver
Sin synd och hör din röst,
Det fröjd i himlen blifver,
Och uppå jorden tröst.
4. Så vilje vi ej sörja
For grödans spillda hopp,
Men nu med allvar börja.
Ett bättre lefnadslopp;
Wårt kall med trohet sköta
Och minnas hvad du sagt.
