Den 3 mars 1933 förordnade Kungl. Maj:t att professorn Ragnar Bergendal, som den 16 december 1932 tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens område, skulle stå till medicinalstyrelsens förfogande för det samråd, vartill styrelsen kunde finna anledning vid behandlingen inom styrelsen av de frågor, rörande vilka styrelsens utlåtande infordrats.
I en den 26 januari 1934 till Kungl. Maj:t avgiven skrivelse med förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen upplyste medicinalstyrelsen, att styrelsen, ansåge för närvarande åtskilliga svårigheter möta att närmare bestämma tidpunkten för slutförandet av den pågående abortutredningen. Denna omständighet föranledde styrelsen att upptaga preventivlagen till särskild behandling, under det att övriga med remisserna sammanhängande frågor komme att handläggas i samband med styrelsens blivande yttrande i fosterfördrivningsfrågan, något som styrelsen ansåge kunna ske utan olägenhet.
Beträffande preventivlagen anförde styrelsen i sin skrivelse följande:
Styrelsen har dels den 4 maj 1910, dels ock den 14 november 1923 avgivit underdåniga utlåtanden rörande preventivlagen. I det förstnämnda utlåtandet uttalade styrelsen den åsikten att de s. k. preventiva medlens roll såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar icke vore av den betydelse, att hänsynen därtill borde ställa sig hindrande i vägen för stiftande av den lag, det till styrelsen då remitterade forslaget åsyftade.
I sitt yttrande av år 1923 företrädde styrelsen visserligen den uppfattningen att man svårligen kunde i propositionen till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom preventivlagen lägga hinder i vägen, vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge. Styrelsen förordade dock — därest preyentivlagen kunde anses lägga hinder i vägen för ett fullt utnyttjande av den medicinska vetenskapens nuvarande profylaktiska möjligheter, däri inbegripna föremål, vilka jämväl kunde hava antikonceptionell verkan — en omarbetning av lagrummet i syfte att undanröja denna olägenhet.
Styrelsen åsyftade därvid ökade möjligheter att bekämpa de smittsamma könssjukdomarna genom användandet av de i preventivlagen avsedda föremålen, vilka möjligheter kunde ordnas genom tillämpandet av erfarenheterna från världskriget i förening med ett metodiskt bedrivet upplysningsarbete av den art som åsyftas i 27 § av könslagen.
Sedan styrelsens utlåtande av år 1923 avgivits, hava mycket vägande uttalanden gjorts i den riktningen, att en upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig form från auktoritativt håll kommer till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, icke lärer kunna anses medföra »allmän fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen. Denna ur utdrag av lagrådets protokoll den 10 maj 1926 återgivna uppfattning (jfr bil. 2 till första lagutskottets uti. nr 26 vid 1927 års riksdag) har delats av 1927 års och även vissa efterföljande riksdagars första lagutskott (åren 1929, 1930 samt 1933). Det oaktat, förefinnes dock i läkarkretsar en tämligen utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande den personliga profylaxen mot könssjukdomarna är förenlig med nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta förhållande har yttrat sig bland annat däri att — såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom — läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket ringa till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år. Ett mycket belysande exempel på det osäkerhetstillstånd som i berörda avseende råder bland läkare, må här meddelas. Då styrelsen förlidet år fann det högeligen önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter, som jämlikt 8 § av könslagen skola av läkare överlämnas till de könssjuka och till vilka
