Sida:SOU 1940 12.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
127

erforderliga för friluftslivets behov, efter utbrytning ur domänfonden anslås för detta speciella ändamål samt undantas från domänstyrelsens förvaltning och ställas under vård av annat statligt organ. Detta skulle dock förutsätta en mycket detaljerad markinventering. Den inventering utredningen företagit är icke av den fullständighet att den är ägnad att läggas till grund för en dylik åtgärd. Det avgörande skälet mot att tillgripa en så långt gående åtgärd är dock enligt utredningens mening, att det här är fråga icke blott om att få för vissa speciella ändamål såsom bad och camping disponera relativt små markområden, vilka skulle utnyttjas uteslutande för dessa ändamål, utan också och framför allt att för framtiden i ett därför lämpligt skick bevara vidsträckta marker åt den rekreationssökande allmänheten. Det synes icke föreligga något hinder för, utan tvärtom vara lämpligt, att dessa större markområden allt fortfarande utnyttjas för jordbruk och skogsbruk med de modifikationer, som kunna befinnas nödvändiga för att tillgodose friluftslivets berättigade önskemål. Dessa modifikationer behöva icke bli av genomgripande art. Erfarenheterna både från vårt eget land och från utlandet visa, att ett rationellt skogsbruk mycket väl kan bedrivas å marker som upplåtits för friluftsliv och detta även om besöksfrekvensen är stor, under förutsättning blott att hos skogsodlare och friluftsfolk finnes insikt om och förståelse för den andra partens intressen samt vilja att taga hänsyn till desamma. Under sådana omständigheter bör det knappast ifrågakomma att utbryta dessa fritidsområden ur domänfonden och än mindre att anförtro deras förvaltande åt något annat organ än domänstyrelsen. Frågan om disponerandet av domänfondens fastigheter för friluftslivets behov bör därför lösas utan utbrytning ur domänfonden av vissa fastigheter eller fastighetsdelar och med bibehållande av domänstyrelsen såsom förvaltande organ även för de markområden, som mera intensivt kunna komma att användas för friluftsliv.

Av domänstyrelsens skrivelse till fritidsutredningen den 5 januari 1939 och de därur ovan återgivna villkor, som styrelsen ansett böra i huvudsak iakttagas vid upplåtande av kronoegendom som friluftsallmänning, torde framgå att styrelsen utgått ifrån att någon ändring icke skall ske i fråga om dess ställning såsom förvaltande organ beträffande den domänfondens mark, som komme att särskilt upplåtas för friluftsliv. Härutinnan synes alltså full överensstämmelse råda med den ståndpunkt fritidsutredningen intar. Domänstyrelsen berör uti ifrågavarande uttalanden huvudsakligen endast en tänkbar form för statens medverkan vid lösandet av friluftslivets mark, nämligen den att staten enligt avtal med kommuner och andra företrädare för fritidsrörelsen mot avgift upplåter markområden för friluftsliv och därför erforderliga anläggningar. Det enda undantaget härifrån utgöres av »områden av s. k. riksallmänningsnatur», varmed styrelsen torde ha avsett vidsträckta eller på grund av särskilda omständigheter eljest för friluftslivet speciellt värdefulla naturområden, vilka kunde tänkas bli till gagn icke blott för befolkningen inom en viss trakt. Sådana områden, vilka kunde upplåtas utan