Sida:SOU 1940 12.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
130

vinna burskap i det allmänna språkbruket och som samtidigt omedelbart ger en någorlunda riktig antydan om reservatens funktion. Nationalparker skulle onekligen vara en ur många synpunkter lämplig benämning. Som bekant är emellertid nationalpark det namn, som genom 1909 års lag om nationalparker knutits till en helt annan typ av reservat, och ordet nationalpark har – även om dess begreppsmässiga innebörd ingalunda alltid står klar för gemene man – numera så starkt förankrats i det allmänna språkmedvetandet som benämning på nämnda slag av reservat, att en överflyttning av benämningen till fritidsreservaten måste möta mycket starka betänkligheter. En adekvat benämning vore »kronofriluftsmarker», men ordet är onekligen tungt och för litet expressivt för att bli gångbart som benämning på dessa områden. I valet mellan denna benämning och andra tänkbara alternativ, bland vilka »rikspark» bland annat varit diskuterat, har utredningen stannat för »riksallmänning», vilket ord alltså skulle få en något annan betydelse än den, vari ordet förut här ovan förekommit. Mot denna namngivning kan visserligen med visst fog invändas, att begreppet riksallmänning icke, som man möjligen kan förledas tro, utgör någon motsvarighet till begreppen sockenallmänning och häradsallmänning. Några allvarliga olägenheter lärer dock icke vara att vänta till följd härav. Utredningen kallar alltså i fortsättningen de statliga fritidsreservaten på domänfondens fastigheter för riksallmänningar.

Såsom redan förut framhållits bygger utredningens förslag på att de i riksallmänningarna ingående kronoegendomarna skola stå under domänstyrelsens förvaltning. Domänstyrelsen såväl som revirförvaltningarna i de flesta delar av landet ha genom den kontakt med friluftslivet, som de redan haft, förvärvat en icke obetydlig erfarenhet angående friluftslivets förutsättningar och behov. Icke blott hos domänverkets ledning utan också hos större delen av den underlydande förvaltningspersonalen kan konstateras en alltjämt stigande förståelse för friluftsrörelsens sociala betydelse. Företrädare för den speciella sakkunskapen rörande friluftslivet synes dock böra beredas tillfälle att ställa sin erfarenhet till förfogande och att ge uttryck åt sina önskemål i fråga om förvaltningen av riksallmänningarna. Fritidsutredningen föreslår därför, att den nyligen inrättade statens fritidsnämnd får till uppgift att fungera såsom rådgivande organ åt domänstyrelsen i angelägenheter rörande riksallmänningarna. I allmänhet bör det ankomma på domänstyrelsen att själv efter omständigheterna bedöma, huruvida nämnden skall höras eller ej före vidtagande av förvaltningsåtgärd. Vissa förvaltningsåtgärder kunna emellertid få en så avgörande betydelse för friluftslivet på allmänningarna, att de icke böra företagas utan att nämnden lämnats tillfälle att yttra sig. De fall, i vilka inhämtande av nämndens yttrande sålunda föreslås skola bli obligatoriskt, böra uppenbarligen, för att icke onödigtvis tynga förvaltningen, strängt begränsas. Med iakttagande härav har utredningen, på sätt i den följande framställningen närmare utvecklas, ansett nämndens hörande böra vara obligatoriskt i ärenden rörande försäljning av mark, godkännande av plan