Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1940 12.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
174

III. LAGSTIFTNINGSFRÅGOR.

Kap. XII. Allmänna synpunkter rörande behovet av nya avtalsformer för lösandet av friluftslivets markfråga.

Såsom den i kap. II lämnade redogörelsen för utredningens kompletterande markinventering utvisar hava 28 stycken av de 59 städer, som lämnat uppgifter därom, förklarat, att behov förelåge av mark för friluftsreservat utöver den, som kunde för ändamålet disponeras å av städerna ägda eller arrenderade områden. Bland dessa befinna sig de flesta av våra större städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Örebro, Uppsala och Linköping. Att härutöver föreligger behov av nya fritidsreservat – även större sådana – i tättbefolkade landsdelar, framgår av de till den allmänna inventeringen lämnade uppgifterna. Den verkställda inventeringen över för friluftsliv lämpliga kronoegendomar har givit till resultat att blott ett förhållandevis mycket ringa antal sådana kronoegendomar äro belägna i närheten av städer eller tättbefolkade bygder. För att tillgodose behovet av särskilda fritidsområden för sin befolkning äro kommunerna därför hänvisade till att i stor utsträckning ordna sådana områden å mark, som icke nu befinner sig i kommunens eller i kronans ägo. Härvid stå i regel endast två utvägar öppna för kommunerna. De kunna förvärva antingen äganderätt eller också nyttjanderätt till den mark som erfordras.

Ett ganska stort antal städer hava, såsom framgår av redogörelsen i kap. II, inköpt mark i syfte att använda den som reservat för befolkningens friluftsliv. Äganderättsförvärv erbjuder också i allmänhet påtagliga fördelar i jämförelse med andra utvägar att ordna markanskaffningen till fritidsområden, framför allt därutinnan, att det skänker största möjliga trygghet för framtiden och frihet att efter omständigheterna disponera över området på lämpligaste sätt. Då det gäller sådana jämförelsevis små områden, som åtgå för att bereda befolkningen tillgång till bad i öppet vatten, till campingplatser, till angöringsplatser för småbåtar o. d., behöver icke heller inköp av marken ställa sig dyrare än förvärv av erforderlig dispositionsrätt i annan form. Vederlaget för sådan dispositionsrätt måste nämligen bestämmas med hänsyn till att marken i regel kommer att helt tagas i anspråk för nämnda friluftsändamål och att den sålunda endast undantagsvis kan jämsides därmed utnyttjas av markägaren för andra ändamål. Enligt utredningens mening är därför det naturligaste tillvägagångssättet för kommuner, som vilja inrätta fritidsreservat av dessa slag, att förvärva marken med äganderätt. För kommuner, som äro i den mindre gynnsamma belägenheten att nödgas sörja även för tillgången på större fritidsreservat, ställer det sig annorlunda. Det är att förutse, att markfrågans ordnande genom fastighetsinköp i erforderlig utsträckning i sådana fall blir mycket dyrbar och kan