komma att överstiga många kommuners ekonomiska förmåga. Det finns också andra skäl som tala mot äganderättsförvärv av större fritidsområden. Sådana förvärv komme antagligen i de flesta fall att ske på det sätt, att kommunen inköpte en eller flera egendomar i deras helhet, inägor såväl som utägor. Ansvaret för och bestyren med såväl jordbruks- som skogsskötsel måste då omhänderhas av kommunen. För de fall, då det bleve möjligt att förvärva enbart större sammanhängande utmarksskiften, komme i allt fall skogsvården å dessa att bli en kommunens angelägenhet. Även om det är otvivelaktigt att många kommuner, städer såväl som landsortskommuner, visat sig kunna bemästra uppgifter av denna art på ett tillfredsställande sätt, torde det dock förhålla sig så, att de styrande i många kommuner, bland annat med hänsyn till berörda omständigheter, ställa sig tveksamma angående önskvärdheten av större fastighetsförvärv, framför allt utanför kommunens gränser. Det är antagligt, att dylika synpunkter jämte de rent finansiella komma att verka återhållande, då fråga uppkommer att ordna större kommunala fritidsområden genom äganderättsförvärv.
Även nyttjanderättsupplåtelser ha kommit till användning för att tillgodose kommunernas behov av mark för friluftsändamål. Nästan undantagslöst har det då varit fråga om mark för friluftsbad, campingplatser och skidbackar. Nyttjanderättsupplåtelse är otvivelaktigt en i många hänseenden lämplig form, då det gäller att skaffa tillgång till just nämnda slag av fritidsområden, liksom till områden för uppförande av byggnader och andra anläggningar, som skola utnyttjas av friluftsfolket. En dylik upplåtelse innebär ju vanligen att kommunen förvärvar helnyttjanderätt till det arrenderade området, varav följer att kommunen får besittningsrätt till området under upplåtelsetiden och att fastighetsägaren är under samma tid förhindrad att vidtaga åtgärder, som inkräkta på områdets användbarhet för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Om nyttjanderättsavtalet upprättas skriftligen, vilket så gott som alltid torde ske, beredes därjämte kommunen ett ganska stort mått av trygghet för att avtalet blir gällande mot den, som efter överlåtelse blir ägare till fastigheten, samt för nyttjanderättens bestånd vid exekutiv försäljning av fastigheten. Ur finansieringssynpunkt kunna sådana nyttjanderättsupplåtelser för skattetyngda kommuner te sig fördelaktigare än äganderättsförvärv, då vederlaget ju i regel utgår i form av en årlig arrendeavgift. Är det däremot fråga om att ordna vidsträckta fritidsområden för tillgodoseende av det mera rörliga friluftslivets behov — då det, som av det följande torde framgå, icke är nödigt eller ens önskvärt för kommunen att under avtalstiden helt förfoga över området och dess avkastning, utan kommunens huvudsakliga intresse avser bevarandet områdets naturliga förutsättningar såsom fritidsreservat och säkrandet av ett visst mått av rörelsefrihet därinom för allmänheten – synes nyttjanderättsavtal icke vara någon lämplig form.
Enligt utredningens mening finnes det sålunda icke tillräcklig anledning att ifrågasätta införandet av nya eller ändrade avtalsformer för att underlätta tillskapandet av reservat för friluftsbad, campingplatser o. d., vilka äro
