ingångna, synas emellertid icke kunna tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av huruvida införande av det nya rättsinstitutet är ur samhälleliga synpunkter tillrådligt eller icke. Ej heller synes det vara anledning antaga, att dessa verkningar skulle av fastighetsägarna i gemen tillskrivas sådan vikt, att de komme att i större omfattning minska ifrågavarande servitutsavtals användbarhet för det med dem avsedda ändamålet.
Med stöd av vad som här ovan och i kapitel XII anförts har fritidsutredningen kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande personalservitut skulle vara ägnade att i icke oväsentlig mån underlätta tillskapandet av särskilda fritidsområden för tillgodoseende av det mera rörliga friluftslivets utrymmesbehov. Detta omdöme grundar sig icke på någon överdriven uppskattning av kommunernas möjligheter att alltid kunna få till stånd önskade servitutsupplåtelser på fördelaktiga villkor, och innebär således icke heller någon tro på att personalservituten skulle helt onödiggöra inköp av mark för de större fritidsområdena. Helt visst kommer det efter en eventuell ny lagstiftning i ämnet att visa sig, att sådant servitut i åtskilliga fall kan förvärvas endast mot mycket högt vederlag, och att vissa kommuner därför, såväl som av andra skäl, skola föredraga att inköpa mark eller åtminstone en del av den mark, som de anse sig behöva för tryggandet av sin befolknings möjligheter att idka friluftsliv. Men därför bör man icke underskatta betydelsen av att kommunerna få till sitt förfogande ett nytt rättsinstitut, som i många fall otvivelaktigt möjliggör att ordna markfrågan billigare än genom äganderättsförvärv. Det är i främsta rummet på denna omständighet den nyss uttalade uppfattningen grundar sig.
Enligt utredningens mening bör det icke heller möta oöverkomliga svårigheter att så utforma det ifrågasatta nya rättsinstitutet, att de inskränkningar det i förekommande fall skulle medföra ifråga om jordäganderättens frihet icke behöva få för samhället skadliga verkningar. Detta bör såsom förut framhållits kunna ske genom en lämplig avgränsning av de ändamål, som de ifrågasatta servituten skulle tillåtas tjäna, och en begränsning i fråga om de rättssubjekt, som skulle få uppträda såsom servitutshavare. Personalservitut synes med hänsyn härtill böra tillåtas endast under förutsättning, att dess ändamål är bildandet av ett för allmänheten avsett fritidsområde. Till frågan om avgränsningen av servitutsändamålet återkommer utredningen i den speciella motiveringen till det av utredningen framlagda utkastet till lag om servitut för bildande av fritidsområden (kap. XIV). Frågan om vilka rättssubjekt, som skola tillåtas uppträda såsom servitutshavare, bör däremot redan här något närmare behandlas.
I det föregående har endast varit tal om kommuner som eventuella servitutshavare. Syftet med det nya rättsinstitutet är ju i främsta rummet att för kommunerna underlätta tillskapandet av särskilda fritidsområden, och möjligheten att förvärva ifrågavarande servitutsrättigheter bör därför stå öppen för alla kommuner, landskommuner såväl som stadskommuner, ehuru de förra väl mera sällan komma att begagna sig av densamma. Municipalsamhällen äro icke kommuner, men tydligen böra municipalsamhällen i de fall, då
