Sida:SOU 1940 12.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
194

handhavandet av frågor rörande tillgodoseendet av friluftslivets behov ingår bland de gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som municipalsamhället äger att själv vårda, härutinnan jämställas med kommun. Municipalsamhälle skulle alltså – i varje fall efter genomförandet av de ändringar i hälsovårdsstadgan, som utredningen föreslagit – kunna uppträda såsom servitutshavare, om Konungen förordnat, att vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad skall lända till efterrättelse inom samhället. Köping, som ej utgör egen kommun, är enligt lagen om kommunalstyrelse på landet att anse såsom municipalsamhälle i avseende å därstädes gällande särskilda föreskrifter, och dess behörighet att vara servitutshavare bör följaktligen bedömas efter samma grunder, som nyss angivits för municipalsamhälle. Möjlighet att träda avtal om personalservitut för bildande av fritidsområden synes också böra stå öppen för landstingskommunerna. Med hänsyn till önskvärdheten av att underlätta det kommunala samarbetet på ifrågavarande område böra dylika avtal kunna ingås även till förmån för kommunalförbund, som enligt lagen om kommunalförbund blivit för detta ändamål bildat. Att det föreslagna nya rättsinstitutet bör kunna utnyttjas även av kronan synes vara uppenbart. Kronan bör nämligen ha möjlighet att aktivt verka för bildandet av fritidsområden även på sådan mark, som icke förut äges eller för ändamålet med äganderätt förvärvas av kronan. Önskvärdheten härav är särskilt påtaglig i fråga om mark, som helt omslutes av eller gränsar intill de statliga fritidsområden, som kunna komma att tillskapas på kronans domäner.

Utöver ovannämnda offentligrättsliga rättssubjekt synes behörighet att ingå avtal om personalservitut böra under vissa förutsättningar tillkomma även vissa andra rättssubjekt. Uteslutet är givetvis att tillerkänna sådan behörighet åt enskilda fysiska personer. Något behov därav föreligger icke heller. Annorlunda ställer det sig dock i viss mån beträffande en del juridiska personer, såsom vissa föreningar och stiftelser. Dylika rättssubjekt uppträda redan nu i viss utsträckning såsom företrädare för det allmännas intresse av att tillhandahålla befolkningen möjligheter att idka friluftsliv. Härvid samverka de icke sällan med olika statliga eller kommunala organ. Så är exempelvis förhållandet med Svenska turistföreningen, Skidfrämjandet och Folkrörelsernas semesterförening. Deras anläggningar av skilda slag måste tillmätas mycket stor betydelse för främjandet av ett sunt friluftsliv inom vidsträckta befolkningslager. En förutsättning för att dessa anläggningar och de nya anläggningar av liknande slag, som framdeles kunna komma till stånd, skola bliva till avsett gagn är emellertid, att kring desamma finnas relativt vidsträckta, för friluftsliv lämpade marker, inom vilka besökarna åtnjuta en viss rörelsefrihet. I detta hänseende göra sig i stort sett samma synpunkter gällande som förut behandlats i fråga om kommunala fritidsområden. Inköp av vidsträckta markområden kunna både av ekonomiska och av andra skäl icke komma i fråga för dessa föreningars vidkommande. Enligt vad utredningen inhämtat har det också inträffat fall, då avsaknaden av möjligheter att sluta för framtiden bindande avtal med