Sida:SOU 1940 12.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195

markägare i de avseenden, som här förut berörts, hotar att vålla avsevärda olägenheter för en av de nämnda föreningarna. Önskvärdheten ur friluftslivets synpunkt av att andra än offentliga rättssubjekt få begagna sig av de möjligheter personalservituten erbjuda är emellertid icke inskränkt till de uppräknade föreningarna. Det finns även andra föreningar, såsom lokala turistföreningar, hembygdsföreningar, personalsammanslutningar inom industri- och affärsföretag o. d., vilka genom semester- och fritidsanläggningar i allmänhet kunna utöva ett betydelsefullt arbete för friluftslivets främjande, och som därvid skulle ha nytta av personalservituten. Detsamma gäller den verksamhet för detta ändamål, som kan utövas av nämnda företag själva genom särskilt bildade juridiska personer. Slutligen bör man icke bortse från att en förening eller stiftelse i vissa fall kan visa sig vara ett lämpligare instrument för det kommunala samarbetet på ifrågavarande område än kommunalförbunden.

Om det sålunda framstår såsom önskvärt, att de i närmast föregående stycke berörda rättssubjekten skola ha en viss möjlighet att utnyttja de med avtal om personalservitut förenade fördelarna, uppkommer frågan, huru man skall åstadkomma. den begränsning och den kontroll, som synes vara oundgängligen nödvändig till undvikande av för samhället skadliga verkningar. Detta synes lämpligast kunna ske genom att behörigheten för föreningar och stiftelser att ingå avtal om personalservitut göres beroende av att tillstånd till servitutsupplåtelsen för varje särskilt fall meddelats av Kungl. Maj:t. Några detaljerade bestämmelser torde icke erfordras beträffande de fall, då sådant tillstånd skall kunna givas, utan det synes vara tillräckligt med ett allmänt stadgande om att tillstånd meddelas endast åt förening eller stiftelse, vars verksamhet är ägnad att främja ett sunt friluftsliv och som kan antagas äga nödiga förutsättningar att befordra det med servitutet avsedda syftet.

Emot införandet av ett efter ovan angivna riktlinjer utformat personalservitut synes man icke behöva hysa alltför stora betänkligheter. Då emellertid de skäl, som över huvud bruka åberopas mot negativa personalservitut, i främsta rummet hänföra sig till att genom sådana servitut jordäganderättens utövning kan till skada för det allmänna åläggas begränsningar för all framtid, vilka icke mot ene kontrahentens bestridande kunna bringas att upphöra, såvida icke förutsättningar föreligga för avlösning av servitutet eller för att förklara servitutet förfallet, vilket ju mera sällan kan antagas bli förhållandet, har fritidsutredningen övervägt, huruvida man i icke borde stanna vid att föreslå införandet av allenast ett till tiden begränsat personalservitut. Att personalservitut, vilkas giltighet är till tiden begränsad, skulle även de kunna i viss utsträckning underlätta läsandet av friluftslivets markfråga är otvivelaktigt. Fördelarna med desamma äro emellertid icke på långt när så stora som man vid första påseendet kan vara böjd att antaga. Man vinner med dem nämligen endast en temporär lösning för att vid avtalstidens utgång stå inför troligen ännu större svårigheter att till rimlig kostnad trygga erforderliga markområdens användbarhet och utnyttjande såsom