om inskränkningar rörande bebyggelsen, synes det vara nödvändigt att i likhet med vad som gäller beträffande inteckning för gäld föreskriva, att make ej må med sådant servitut belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill. Utredningen föreslår därför en ändring av 6 kap. 4 § giftermålsbalken av denna innebörd. Av samma skäl föreslås, att i 8 kapitlet lagen om förmynderskap införes stadgande om att förmyndare, som vill belasta omyndigs fasta egendom med servitut av förevarande slag, skall inhämta rättens tillstånd till servitutsupplåtelsen. Ändringen i 6 kapitlet 4 § giftermålsbalken nödvändiggör i sin tur en tilläggsbestämmelse i 55 § inteckningsförordningen.
⁎
Den av utredningen sålunda föreslagna servitutslagstiftningens praktiska betydelse är, såsom upprepade gånger framhållits, till väsentlig del beroende på huruvida markägarna komma att visa sig villiga att upplåta servitut av förevarande art. Beträffande vissa slag av jord gälla emellertid särskilda bestämmelser, vilka inskränka ägarens eller innehavarens dispositionsrätt. Detta är förhållandet med bland annat jord, som innehaves med fideikommissrätt, kyrklig jord och häradsallmänningar (jfr kap. VI). Då dessa jordar, särskilt de båda förstnämnda, såsom den företagna markinventeringen visat, äro på grund av sin belägenhet och naturbeskaffenhet lämpliga som fritidsområden, bör här i korthet beröras frågan i vad mån den föreslagna servitutslagstiftningen kan bliva användbar för att inrätta fritidsreservat å dylik jord.
Beträffande fideikommissaries dispositionsrätt till fideikommissegendomen finnas i allmänhet bestämmelser i fidekommissurkunden, ehuru de ofta äro ofullständiga och svårtolkade. Lagbestämmelserna angående fideikommiss äro mycket ofullständiga. Man är därför, då fideikommissurkunden ej lämnar tillräckliga upplysningar, hänvisad att draga slutsatser från fideikommissinstitutets natur och uppgift. Huvudregeln angående fideikommissariens dispositionsrätt är (jfr justitierådet Sandströms P. M. – statens offentliga utredningar 1935: 50, sid. 8), att innehavaren icke äger att avyttra eller med gäld belasta egendomen eller att eljest disponera över egendomen på sådant sätt, eller att av dess avkastning taga så mycket, att han inkräktar på efterträdarens rätt att tillträda egendomen och njuta dess fulla avkastning. Som komplement till denna regel måste uppställas den ytterligare regeln, att en person, till vilken innehavaren med överskridande av sin befogenhet upplåtit en rätt i avseende å fideikomissegendomen – med bortseende från de speciella förhållanden som kunna inträda på grund av inteckning och godtrosförvärv – icke kan göra denna rätt gällande mot efterträdaren.
Från dessa regler har lagstiftningen i viss mån medgivit undantag. Så är t. ex. fallet med bestämmelserna i nyttjanderättslagen angående jordbruksarrenden under fideikommiss. Vad som i detta sammanhang är av
