Sida:SOU 1940 12.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
198

större intresse torde emellertid vara Kungl. förordningen den 3 april 1810 och den praxis, som på grundval av förordningen utbildats. I förordningen bestämdes, bland annat, att i de fall, då någon innehavare av fideikommissegendomen kunde komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset hörande jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, vilka mellan fideikommissarier och medarvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att Kungl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring över allmänna lagar och författningar, måtte därvid, efter sig företeende omständigheter, kunna förfara.

Högsta domstolens befattning med dessa ärenden har numera övergått på regeringsrätten. Med stöd av denna författning har Kungl. Maj:t medgivit inteckning i en mångfald fall, däribland även sådana fall, då fideikommissurkunden innehåller uttryckligt förbud mot inteckning. Likaså har medgivits försäljning av fideikommissegendom mot villkor, att fideikommissegenskapen överflyttades på köpeskillingen eller å fastighet eller annan egendom, som för densamma förvärvades.

Av vad ovan anförts torde framgå, att fideikommissarie, med hänsyn till nästa innehavares rätt, icke kan upplåta servitut av här ifrågavarande art till fideikommitterad egendom med bindande verkan för sina efterträdare utan Konungens medgivande. Hinder synes emellertid icke möta för Konungen att lämna dylikt medgivande, vilket i så fall får förutsättas ske mot villkor i avseende å dispositionen av vederlaget, som svara mot villkoren vid tillstånd till försäljning. I fråga om jord, som innehaves med fideikommissrätt, skulle alltså det föreslagna rättsinstitutet kunna komma till användning utan att någon ändring behöver göras i avseende å de för sådan jord tillämpade rättsgrundsatserna.

Beträffande kyrkliga jordar och häradsallmänningar synas däremot de för dem gällande särskilda rättsreglerna knappast lämna rum för upplåtelser av servitut av den art, som avses i den föreslagna lagen om servitut för bildande av fritidsområden. Utredningen har emellertid ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att nu ifrågasätta någon ändring härutinnan.