språkbruk en annan och vidare betydelse än »åligger». Det framginge också av riksdags- och utskottsbehandlingen av förslaget till nuvarande expropriationslag, att åt den slutliga lagtexten med full avsikt genom ordet »tillkommer» gavs en vidare mening än vad den skulle haft, om ordet »åligger» hade använts, vilket senare ord begagnats i ett reservantförslag, som under debatten i riksdagen kritiserades såsom alltför snävt och icke vann riksdagens bifall. Den nuvarande lydelsen av lagtexten, som formulerats av lagutskottet, belystes till sin innebörd av ett uttalande i riksdagen av lagutskottets vice ordförande, dåvarande professorn Nils Alexandersson, vari framhölls, att lagutskottet i enlighet med tidigare meningsutbyte i riksdagen »omformulerat förslaget så, att det uttryckligen utsäges, att det endast är för ändamål, vilka det författningsenligt tillkommer kommun att tillgodose, som expropriationsrätt kan meddelas, varav följer, att det åligger Kungl. Maj:t att i varje fall, då expropriationstillstånd begäres, undersöka, huruvida ändamålet faller inom kommunens författningsenliga befogenhetsområde». Lagen avsåge alltså utan tvivel, att expropriation skulle kunna beviljas kommun för varje ändamål, som faller inom kommunens författningsenliga befogenhetsområde. Kommunernas författningsenliga befogenhetsområde reglerades bland annat av hälsovårdsstadgan. Enligt 1874 års stadga, som gällde när nuvarande expropriationslag tillkom, skulle hälsovårdsnämnd ägna uppmärksamhet åt allt som kunde inverka på sundheten och allmänna hälsotillståndet i staden eller landskommunen. I nu gällande hälsovårdsstadga hette det uttryckligen, att hälsovårdsnämnd skall verka för att tillgång beredes till bad i öppet vatten, där så ske kan. Det vore alltså tydligt, att det tillhörde kommuns författningsenliga befogenhetsområde att skaffa mark för friluftsbad. Kungl. Maj:t hade dessutom redan medgivit kommuner rätt att expropriera badstrand (ex. Båstad, tillstånd den 18 september 1931, och Torekov, tillstånd den 21 februari 1936), och kommuns rätt att köpa mark för eget behov av friluftsbad vore fastslagen genom praxis och prejudikat (ex. Regeringsrättens årsbok 1925 S. 117). Enligt expropriationslagens nuvarande bestämmelser kunde alltså Kungl. Maj:t bevilja kommun rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad. Denna uppfattning hade också uttryckligen hävdats av justitiekanslern (i Båstadsfallet). Denna expropriationsrätt gällde även utanför den egna kommunen.
I skrivelse till Konungen dagtecknad den 18 december 1937, anmälde fritidsutredningen under hänvisning till den av Rudewall upprättade promemorian, att den funnit ådagalagt, att rätt till expropriation för kommunala friluftsbad förelåge redan enligt nu gällande lag om expropriation, varför ytterligare lagstadganden för att trygga denna rätt icke vore erforderliga. Utredningen anförde i skrivelsen därjämte, att till övervägande upptagits frågan, huruvida det kunde anses önskligt och lämpligt att, såsom skett för fler andra slag av expropriation, tillföra lagen en avdelning innehållande särskilda bestämmelser rörande expropriation av mark för friluftsbad. Utredningen, som funne goda skäl tala för obehövligheten av dylika särskilda bestämmelser, ville emellertid till närmare prövning upptaga detta spörsmål
