Sida:SOU 1940 12.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
221

i samband med behandlingen av övriga frågor, vilka inginge i utredningsuppdraget och vilka även påkallade ett ingående på frågan om expropriation.

Av utredningen verkställd undersökning angående behovet av tvångsförfarande.

Den allmänna inventering av tillgången på mark, som lämpar sig såsom fritidsreservat av olika slag, vilken av utredningen igångsattes hösten 1937, och de kompletterande uppgifter, som i slutet av år 1939 infordrats från 69 städer, utvisar såsom redan i kapitel II framhållits, att det beträffande ett stort antal städer och tättbebyggda samhällen icke kan anses i tillfredsställande omfattning sörjt för befolkningens behov av särskilda fritidsreservat. Även om detta måhända måste anses mest påtagligt i fråga om tillgången på badstränder, ger dock undersökningen tydligt vid handen, att ett stort behov föreligger av ytterligare kommunala fritidsreservat, avsedda även för andra ändamål än friluftsbad.

Den verkställda undersökningen avsåg emellertid också att utröna, huru kommunerna själva bedömde möjligheterna att för framtiden trygga sin befolknings behov av erforderliga markområden för friluftsliv medelst frivilliga överenskommelser med markägarna och utan anlitande av tvångsförfarande.

I den cirkulärskrivelse, som utredningen den 13 november 1937 utsände till rikets städer och en stor mängd samhällen, framställdes sålunda även förfrågan, huruvida det ansåges erforderligt med särskilda åtgärder i lagstiftningsväg – varvid bland andra uppräknade exempel omnämndes utvidgade möjligheter till expropriation – för att tillgodose befolkningens behov av friluftsallmänningar eller platser nödvändiga för särskilda arter av friluftsliv.

De på denna förfrågan inkomna svaren äro i många fall mycket ofullständiga och angiva i ett stort antal fall, då sådana åtgärder förklarats önskvärda, icke uttryckligen, vilken åtgärd som ansetts böra komma i fråga. En detaljerad redogörelse för svarens innehåll synes därför vara av ett relativt begränsat värde för bedömandet av nu föreliggande spörsmål. Utredningen anser sig därför här kunna inskränka sig till att meddela den upplysningen, att en del städer och samhällen förklarat expropriationsrätt icke erforderlig för tillgodoseendet av deras befolknings behov av fritidsområden, samt att andra däremot uttryckligen uppgivit, att expropriationsrätt skulle underlätta lösandet av markfrågan. I vissa fall har därjämte uttalats önskemål om åtgärder syftande till en bättre överensstämmelse mellan expropriationsersättningens storlek och det verkliga markvärdet.

Ifrågavarande cirkulärskrivelse tillställdes även Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet med begäran, att förbunden måtte delgiva utredningen sina synpunkter på de i skrivelsen berörda frågorna.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anförde i anledning härav i skrivelse till utredningen den 13 december 1937, bland annat:

Allmänt erkännes vikten och betydelsen av att befolkningen i våra städer och andra relativt tätt bebyggda samhällen får tillfälle att idka ett sunt