Sida:SOU 1940 12.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
222

friluftsliv och möjlighet till friluftsbad. Men det är långt ifrån säkert, att badstränder och behövlig mark för nämnda ändamål överallt stå till buds. På många håll är det så, att utan hjälp av lagstiftning kan det goda och gagnande syftet icke nås. I främsta rummet är härvid att tänka på införandet av en vidgad expropriationsrätt, varom riksdagen redan gjort framställnng till Kungl. Maj:t. En sådan vidgad expropriationsrätt behöver icke innebära obehöriga ingrepp i enskilda markägares intressen och man torde med trygghet kunna utgå ifrån att Kungl. Maj:t vid prövning av dylika expropriationsansökningar skall samvetsgrant väga skälen för och emot så att annans rätt icke trädes för nära.

Men för att utvidgningen av expropriationsrätten i nämnda syfte skall bli till verkligt gagn torde erfordras, att grunderna för expropriationsersättning i dessa fall bli väl och omtänksamt avfattade.

Tänkbart är ju, att syftet i åtskilliga fall kan vinnas på annan väg än expropriationens. Sålunda torde uppgörelser mellan kommun och markägare, exempelvis i servitutsform i vissa fall kunna äga rum och visa sig praktiskt lämpligare än expropriationen. Önskvärt är därför, att genom lagstiftning olika utvägar möjliggöras, så att man i varje fall kan välja vad som är för ändamålet tjänligast.

Svenska stadsförbundets styrelse yttrade i sin svarsskrivelse, dagtecknad den 26 november 1937, bland annat:

Den nu pågående utredningen föranleddes av en motion till 1936 års riksdag om underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordbruksägande befolkningen att idka friluftsliv. I sitt yttrande över motionen underströk styrelsen behovet av rekreationsplatser för stadsbefolkningen och framhöll, att detta behov blivit allt mer och mer akut. Särskilt har behovet av badplatser utanför respektive samhällen gjort sig gällande på åtskilliga håll. Styrelsen tillstyrkte därför livligt åtgärder i motionens syfte. Styrelsen vill nu i detta sammanhang komplettera uttalandet med ett understrykande av önskemålet om expropriationsmöjligheter för vinnande av ägande- eller nyttjanderätt till för friluftsbad behövliga områden, i fall av behov även utom den egna kommunen. När årets riksdag behandlade denna fråga, framkom också ett förslag om en översyn av bestämmelserna om expropriationsnämnd, i syfte att ernå en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen. Tvenne reservanter i andra lagutskottet framhöllo, att det »inom städernas kommunalförvaltningar torde vara en allmän erfarenhet, att löseskillingarna vid expropriation bli avskräckande höga». I regel ligga de över eller i överkanten av gällande markvärden. En större enhetlighet i prissättningen är icke blott ett önskemål utan en förutsättning för att expropriationsinstitutet skall fylla sin uppgift. Under nuvarande förhållanden söka myndigheterna i det längsta att undvika tillgripande av expropriation – de veta alltför väl, att resultatet kan bli en obehaglig överraskning. Styrelsen vill i förevarande sammanhang uttala sin anslutning till reservanternas synpunkter. Värdet av expropriationsrättens utsträckta användning blir i hög grad beroende på, om värderingen av den för friluftsbaden avsedda marken i de olika fallen ger ett skäligt resultat.

I den cirkulärskrivelse, som i mitten av oktober 1939 tillställdes 69 städer (se sid. 47) med begäran om kompletterande uppgifter angående av dessa städer anordnade särskilda fritidsområden, framställdes också förfrågan, huruvida städerna ansåge erforderligt att tillskapa ytterligare särskilda fritidsområden – utöver dem som redan funnes – och huruvida staden funne skäl föreligga till antagande, att det skulle möta svårigheter för staden att förvärva äganderätt eller nyttjanderätt till ytterligare erforderliga markområden av den anledningen, att markägarna icke alls ville avhända sig marken eller