upplåta nyttjanderätt till densamma eller ock vore villiga därtill endast mot ersättning, som överstege den, som vanligen utginge för liknande mark.
Vid en redogörelse för de inkomna svaren på denna cirkulärskrivelse är det uppenbarligen av vikt att skilja mellan sådana städer, som icke ansett ytterligare fritidsreservat erforderliga, och sådana, som förklarat sig behöva dylika.
Svar på cirkulärskrivelsen ha inkommit från 62 städer av de 69 tillfrågade. Av dessa ha 28 städer besvarat frågan, huruvida ytterligare fritidsreservat vore erforderliga, nekande och 28 städer jakande, under det att 6 städer antingen icke alls besvarat frågan eller lämnat ett otydligt svar på densamma.
Av de 28 städer, som ansett sig icke behöva ytterligare fritidsreservat, ha sjutton städer (Södertälje, Djursholm, Huskvarna, Eksjö, Kalmar, Växjö, Kristianstad, Borås, Skövde, Arvika, Västerås, Köping, Falun, Ludvika, Gävle, Söderhamn och Luleå) nekande besvarat frågan angående eventuella svårigheter att förvärva äganderätt eller nyttjanderätt till erforderlig mark. Tre städer (Motala, Höganäs och Skara) ha lämnat frågan helt obesvarad. Sex städer (Västervik, Karlshamn, Landskrona, Ystad, Eskilstuna och Kristinehamn) ha besvarat frågan med en hänvisning till att någon undersökning av möjligheterna att förvärva rätt till fritidsområden icke skett. En stad (Sala) har uppgivit att, om staden skulle behöva mera mark för friluftsändamål, vilket icke vore troligt, skulle måhända svårigheter uppstå. En stad (Halmstad), som i sin svarsskrivelse uppgivit, att ytterligare fritidsområden ej erfordrades, har beträffande frågan om eventuella svårigheter att förvärva mark till fritidsområden hänvisat till en hösten 1937 till fritidsutredningen insänd konfidentiell promemoria. I nämnda promemoria uppges, att det framstode som en angelägenhet av icke ringa vikt för staden att förvärva äganderätt till ett enskild person tillhörigt markområde, som i mycket stor utsträckning användes för friluftsbad av stadens invånare, men att detta mött svårigheter, varför det vore önskvärt, att åtgärder i lagstiftningsväg vidtoges för att bereda möjlighet för en kommun att för i frågavarande ändamål förvärva i enskild ägo varande områden. Det synes sålunda som om stadens svar å båda de förevarande frågorna i själva verket skulle vara jakande.
Det kan i detta sammanhang anmärkas, att fyra av de i föregående stycke omnämnda städerna i sina svar å utredningens hösten 1937 utsända frågeformulär synas ha hyst en annan uppfattning. Däri uppgavs nämligen av Skövde att staden önskade förvärva vissa strandområden och att detta önskemål troligen icke kunde förverkligas utan expropriation beträffande åtminstone en del därav, av Ludvika att tillgången till mark för friluftsändamål icke vore tryggad och att expropriationsrätt vore önskvärd och att expropriationsersättningen ej borde få överstiga taxeringsvärdet.
Av de 28 städer, som förklarat sig behöva ytterligare fritidsområden, ha tretton städer[1] (Stockholm, Lidingö, Uppsala, Nyköping, Nässjö, Malmö,
- ↑ Till denna kategori hör dessutom Lund; jfr noten å sid. 47.
