Sida:SOU 1940 12.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
224

Trelleborg, Göteborg, Mölndal, Karlstad, Örebro, Karlskoga och Härnösand) jakande besvarat frågan angående eventuella svårigheter att förvärva erforderlig mark. Sju av dessa tolv städer, nämligen Stockholm, Lidingö, Nässjö, Trelleborg, Göteborg, Karlstad och Örebro ha uppgivit den mötande svårigheten ligga däri, att markägarna begärde högre ersättning än den, som i orten vanligen brukade utgå för liknande mark. En stad (Linköping) har ej direkt besvarat frågan angående svårigheterna att förvärva erforderlig mark, men uppger, att domänstyrelsen motsatt sig stadens begäran att få inköpa hela kronoegendomen Tuna och för den del av egendomen, som styrelsen är villig sälja till staden, begärt ett pris som stadens drätselkammare funnit för högt. En stad (Vänersborg) har uppgivit, att underhandlingar med Frändefors kommun angående inköp av ett kommunen tillhörigt strandområde, som vore av mycket stor betydelse för stadsbefolkningens badmöjligheter, icke lett till något resultat, enär kommunen i stället beslutat att uppgöra styckningsplan i och för exploatering av området. En stad (Umeå) har upplyst, att staden beslutat ansöka om tillstånd att expropriera ett strandområde. Tre städer (Tranås, Oskarshamn och Hudiksvall) ha icke alls uttalat sig i frågan angående eventuella svårigheter att förvärva mark. Tre städer (Visby, Trollhättan och Lidköping) ha uppgivit att någon undersökning av möjligheterna till markförvärv icke skett eller att frågan vore svår att för närvarande besvara. Sex städer (Katrineholm, Hälsingborg, Varberg, Uddevalla, Alingsås och Skelefteå) ha svarat, antingen att några svårigheter icke vore att vänta eller »ännu så länge» icke vore att befara.

De sex städer, vilka icke lämnat tydligt svar på frågan, huruvida ytterligare fritidsområden ansåges vara för stadens vidkommande erforderliga, äro Sundbyberg, Norrköping, Karlskrona, Mariestad, Falköping och Östersund. Av dessa ha Mariestad och Falköping uppgivit, att det icke funnes anledning, samt Östersund och Norrköping, att det knappast funnes anledning antaga, att svårigheter skulle möta att förvärva erforderlig mark. Syndbyberg har icke besvarat frågan om svårigheter för markanskaffningen och Karlskrona har inskränkt sig till att meddela, att staden blivit erbjuden inköpa ett markområde för friluftsändamål, men att det begärda priset varit sådant, att drätselkammaren icke ansett sig kunna reflektera på erbjudandet.

I samband med förestående redogörelse för utredningens undersökning av behovet av expropriationsrätt för friluftsändamål må omnämnas, att några av de myndigheter, som hörts över det av utredningen avgivna betänkandet med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. även berört frågan om expropriation för tryggande av tillgången på mark till fritidsområden.

Kammarkollegium har sålunda – efter framhållande av att till följd av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och 1 § 4. expropriationslagen funnes möjlighet att förvärva mark till friluftsbad genom expropriation – anfört, att det torde vara påkallat, att kommunernas och även statens rätt till expropriation utvidgas att omfatta markförvärv även för övriga former av friluftsliv.