öppet vatten ansetts medföra möjlighet att expropriera mark för friluftsbad enligt 1 § 4. i 1917 års expropriationslag. Enligt utredningens mening kan det emellertid ifrågasättas, huruvida icke denna möjlighet skulle kunna grundas också på det allmänna stadgandet i ingresserna till 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan om att hälsovårdsnämnd skall ägna uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom hälovårdsområde. Om detta är riktigt, förefaller det sannolikt, att tillgodoseendet av befolkningens behov av friluftsbad icke är ett ändamål, som i expropriationshänseende intager en särställning i jämförelse med adra friluftsändamål, enär även andra former av friluftsliv än bad i öppet vatten kunna inverka på det allmänna hälsotillståndet. Det synes därför icke vara helt uteslutet, att enligt gällande rätt förefinnes möjlighet för kommuner att med stöd av 1 § 4. expropriationslagen erhålla tillstånd till expropriation av mark icke blott för friluftsbad utan också för tillgodoseende av andra friluftslivets behov.
Vid bedömandet av den gällande rättens innebörd i fråga om expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov måste hänsyn tagas jämväl till stadgandet i 1 § 6. expropriationslagen, enligt vilket expropriationsrätt kan meddelas även för ändamål, som är jämförligt med något i 1 § 4. avsett ändamål och är av väsentlig betydelse för det allmänna. Om detta generaliseringsstadgande anförde departementschefen vid remissen till lagrådet år 1912: »Då en uppräkning av de särskilda expropriationsändamålen aldrig kan bliva uttömmande och rätt till expropriation torde böra fortfarande liksom hittills förefinnas för allmänna ändamål, som, utan att kunna direkt inordnas under de i lagen särskilt angivna fall, äro dessa närstående, har möjlighet härför beretts genom tillägget: 'eller för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna'.» Även om friluftslivets främjande på annat sätt än genom tillhandahållande av mark för friluftsbad icke skulle kunna hänföras till ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun att tillgodose, torde knappast tvekan behöva råda om att det är ett därmed jämförligt ändamål, som ofta är av väsentlig betydelse för det allmänna. Därmed skulle också möjlighet vara given att för tillgodoseendet av friluftslivets behov enligt 1 § 6. expropriationslagen meddela tillstånd till expropriation icke blott åt kommuner och därmed likställda samfälligheter, utan också åt kronan och enskilda.
Utredningens förslag.
De av utredningen förut i detta betänkande framlagda förslagen angående ordnandet av friluftslivets markfråga bygga på den förutsättningen, att det skall tillkomma kommunerna att i stor utsträckning, vid sidan av staten, sörja för tryggandet av befolkningens möjligheter att idka friluftsliv. Detta har kommit till uttryck i de framlagda förslagen om ändringar i hälsovårdsstadgan och om införandet av en ny lag angående servitut för bildande av fritidsområden. Därest dessa förslag skulle bliva av Konung och riksdag antagna, skulle i vart fall – om expropriationslagens lydelse bibehölles
