Sida:SOU 1940 12.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
230

oförändrad – för framtiden icke kunna ifrågasättas annat än att expropriationsrätt kan beviljas såväl kommuner som andra rättssubjekt för tillgodoseende av friluftslivets behov.

De konsekvenser, som berörda av utredningen framlagda förslag sålunda skulle medföra i fråga om rätten till expropriation, synas under alla förhållanden nödvändiggöra ett övervägande, huruvida det kan vara lämpligt med en så vidsträckt expropriationsrätt för tillgodoseendet av friluftslivets behov. Härvid måste även beaktas frågan om det över huvud är av allmänna intressen påkallat att tillåta expropriation för ifrågavarande ändamål.

Den av utredningen verkställda undersökningen av hur städer och tättbefolkade samhällen på landsbygden bedöma möjligheterna att genom frivilliga avtal med markägarna anskaffa erforderlig mark till fritidsområden är, trots de ofullständigheter varmed den är behäftad, i detta hänseende ganska upplysande. Ett ganska stort antal städer och samhällen ha uppgivit sig ha anledning befara svårigheter att få till stånd frivilliga avtal med markägarna. Åtskilliga av dessa ha med konkreta exempel belyst de svårigheter som mött vid försök att på denna väg förvärva erforderlig mark. Visserligen ha också många städer och andra samhällen förklarat sig sakna anledning till antagande, att några svårigheter härutinnan skulle för deras vidkommande uppstå. Det rör sig emellertid då så gott som undantagslöst om samhällen, som ansett sig icke behöva några ytterligare fritidsområden, utöver dem som redan finnas, och det synes i många av dessa fall ingalunda uteslutet, att denna uppfattnings riktighet kan komma att kullkastas av i framtiden inträffande ändrade förhållanden.

Det torde sålunda under alla omständigheter framstå såsom uppenbart, att i många fall svårigheter skola komma att uppstå vid anskaffandet av mark till fritidsområden, därest man skulle vara uteslutande hänvisad till frivilliga avtal med jordägarna. För bildande av större fritidsområden för det rörliga friluftslivets behov blir det sannolikt ofta nödvändigt att taga i anspråk mark tillhörande flera varandra angränsande fastigheter. I dylika fall skulle en enda markägare genom att ställa sig avvisande kunna omöjliggöra bildandet av ett ändamålsenligt fritidsområde, i synnerhet om hans ägor utgöra en enklav inom eller från varandra skilja de övriga marker, vilka äro avsedda att ingå i ett tillämnat fritidsområde. I varje fall skulle han ha möjlighet att betinga sig ett pris, som icke står i rimligt förhållande till de värden, varifrån han avstår. Svårigheter skulle emellertid, såsom erfarenheten redan visat, uppkomma även i fråga om anskaffandet av mindre fritidsområden, såsom bad- och campingplatser, därest såsom mångenstädes är fallet det endast finnes ett fåtal lämpliga områden att välja på i närheten av ett samhälle.

Olägenheter, och ganska avsevärda sådana, kunna givetvis orsakas markägare, som tvångsvis skall avstå från sin egendom eller del därav. En markägares avvisande ställning mot inrättandet av ett för allmänheten avsett fritidsområde på hans mark kan därför vara grundad på fullt legitima skäl och behöver icke föranledas av önskan att tillskansa sig oskäliga förmåner. Detta är