Sida:SOU 1940 12.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
231

emellertid icke något avgörande skäl mot expropriation för friluftsändamål. Liknande fall, då ett i och för sig berättigat enskilt intresse får vika för allmänt gagn, kunna ju inträffa även vid expropriation för andra ändamål. I detta avseende utslagsgivande måste vara betydelsen ur det allmännas synpunkt av expropriationsändamålets förverkligande. Det torde svårligen kunna med framgång bestridas, att tillgodoseendet av friluftslivets behov är ett ändamål, som i fråga om allmänt gagn kan vara fullt jämförbart med de flesta kommunala och statliga ändamål, för vilka enligt gällande rätt expropriation kan ske. Emot expropriationsrätt för tillgodoseende av friluftslivets markbehov har invänts, att expropriationsrätten skulle komma att i vissa fall omfatta även mycket vidsträckta arealer för det rörliga friluftslivet. Detta är riktigt, men konsekvenserna därav böra icke överdrivas. Det torde nämligen vara endast ett mindre antal folkrika städer som ha ett påtagligt behov av dylika större områden, och dessa städer behöva med stor sannolikhet endast undantagsvis tillgripa expropriationsförfarande beträffande mer än en eller annan del av de till förvärv ifrågasatta områdena. Svårigheter att träffa frivillig uppgörelse rörande de större fritidsreservaten torde, såsom förut antytts, komma att yppa sig huvudsakligast i de fall, då markägarna äro många och någon eller några av dem har sina ägor så belägna, att han genom att avslå försäljning har möjlighet att hindra bildandet av ett sammanhängande större reservat. Expropriation av vidsträckta markarealer kommer därjämte för den exproprierande att medföra så avsevärda kostnader, att man icke har anledning antaga, att kommunerna skola i alltför stor utsträckning anlita denna utväg. Möjligheter för att mycket ansenliga områden komma att tagas i anspråk genom expropriation föreligga för övrigt i fråga om åtskilliga av de i 1 § expropriationslagen nu upptagna expropriationsfallen. Detta är sålunda icke något för expropriation av mark till friluftsreservat utmärkande.

En avvägning mellan, å ena sidan, det allmännas intresse av friluftslivets främjande och, å andra sidan, allmänt och enskilt intresse av att jordäganderätten tillbörligen skyddas, ger med hänsyn till det ovan sagda enligt utredningens mening vid handen, att expropriationsrätt bör finnas för tillgodoseendet av friluftslivets behov och att denna rätt icke bör vara begränsad till endast vissa friluftsändamål. Att härutinnan göra någon principiell skillnad mellan mark, som erfordras för det ena eller andra slaget av friluftsliv, skulle knappast vara sakligt berättigat. Tillgodoseende av behovet av exempelvis mark för tältplatser eller av vidsträcktare områden för vandringar och annat rörligt friluftsliv kan nämligen under vissa betingelser vara ur det allmännas synpunkt lika angeläget som inrättandet av ett friluftsbad. Däremot är det otvivelaktigt riktigt, att tillgodoseendet av behovet av mark för ett och samma slags friluftsliv kan framstå såsom mer eller mindre betydelsefullt allt efter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Utredningen har därför med hänsyn till sistnämnda förhållande ansett sig böra föreslå den begränsningen beträffande expropriationsrätten, att expropriationsmedgivande får lämnas endast för tillgodoseende av något friluftslivets behov – det må avse tillgång till bad i öppet