vatten eller något annat – som är av väsentlig betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort. Utredningens förslag innebär härutinnan ett avsteg från vad som eljest gäller i fråga om expropriation för kommunala ändamål. Det har emellertid synts utredningen vara lämpligt att stadga denna begränsning, enär det beträffande markanskaffningen för friluftsändamål oftare än i fråga om andra kommunala ändamål kan tänkas förekomma fall, då ändamålets förverkligande för det allmänna åskådningssättet icke framstår såsom ett så påtagligt och viktigt allmänt intresse, att det måste anses naturligt, att den enskilde jordägarens intresse skall vika för detsamma.
Ytterligare en begränsning av expropriationsrätten för tillgodoseende av friluftslivets behov synes böra ske. Enligt bestämmelse i 2 § första stycket expropriationslagen kan ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats, bliva pliktig att upplåta servitutsrätt till fastigheten. Då detta stadgande enligt 1 § i den av utredningen föreslagna lagen om servitut för bildande av fritidsområden skulle bliva tillämpligt även å servitut, som avses i nämnda lagförslag, skulle skyldighet kunna åläggas fastighetsägare att efter expropriation upplåta sådant personalservitut. Med hänsyn till de långt gående inskränkningar i dispositionsrätten över en fastighet, som dylika servitut kunna innebära, synes emellertid expropriationsmedgivande avseende upplåtelse av sådant servitut icke böra lämnas, därest fastighetsägaren motsätter sig det. Det torde emellertid vara lämpligt att hålla möjligheten öppen för ett expropriationsförfarande avseende upplåtelse av personalservitut i de fall, då fastighetsägaren lämnar expropriationsansökan obestridd. Därigenom möjliggöres nämligen att – då såväl fastighetsägaren som kommunen finner det önskvärt – bereda servitutsrätten företräde framför all annan rätt till fastigheten (jfr 49 § sista stycket expropriationslagen). Utredningen föreslår för den skull, i händelse dess förslag till lag om servitut för bildande av fritidsområden skulle godtagas, att i expropriationslagen införes stadgande om att mot fastighetsägarens bestridande ej må meddelas expropriationsrätt, som avser upplåtande av servitutsrätt, varom förmäles i berörda lag. Stadgandet föranleder, att kommun, som vill inrätta ett större fritidsreservat för det rörliga friluftslivet – det är ju för dem som personalservituten äro avsedda – och ej kan träffa frivillig överenskommelse med markägaren, blir hänvisad till att söka tillstånd att expropriera äganderätt till marken. Att märka är att stadgandet icke utesluter möjlighet för fastighetsägare, som hos Kungl. Maj:t lämnat ansökan om expropriation av peronalservitut obestridd, att jämlikt 12 § första stycket expropriationslagen under expropriationsmålets handläggning vid domstolen fordra, att område, som lider synnerligt men av servitutsrättens upplåtande, skall lösas.
En viss begränsning torde böra göras i fråga om de rättssubjekt, som få utöva expropriationsrätt för tillgodoseende av friluftslivets behov. Friluftslivets främjande är ett allmänt ändamål, som det enligt utredningens förslag i främsta rummet bör tillkomma stat och kommuner att sörja för. Detta leder till att expropriationsrätt bör få utövas av kronan, av
