primärkommuner av olika slag, av municipalsamhällen samt, för befordrande av det kommunala samarbetet på förevarande område, av kommunalförbund. I den mån landsting vilja vara verksamma för friluftslivets främjande bör expropriationsrätt stå även dem öppen. I detta sammanhang må framhållas, att den omständigheten att municipalsamhälle uttryckligen omnämnes bland expropriationsberättigade rättssubjekt icke medför någon ändring i de municipalsamhälle enligt kommunallagarna tillkommande befogenheterna att själv vårda för samhället gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter. Vad här föreslagits står sålunda i överensstämmelse med den ståndpunkt utredningen i kapitel VIII intagit till de av, bland andra, Svenska stadsförbundet framförda önskemålen om att municipalsamhällen måtte tillerkännas samma möjligheter som städer och landskommuner att vidtaga åtgärder för tryggandet av sin befolknings friluftsliv.
För friluftslivets främjande äro även verksamma enskilda rättssubjekt i stor utsträcknig. Denna för det allmänna gagnande verksamhet bör, såsom utredningen i annat sammanhang framhållit, i största möjliga omfattning uppmuntras. Härför är det emellertid icke oundgängligen nödvändigt att tillerkänna dem expropriationsrätt för nämnda ändamål. Liksom för kommunerna kunna visserligen även för nu åsyftade organisationer svårigheter uppkomma att med anlitande av frivilliga avtal tillfredsställande ordna markfrågan, men om till följd härav något för befolkningen inom en ort eller för hela landet betydelsefullt intresse skulle åsidosättas, torde det i allmänhet vara möjligt att åstadkomma rättelse genom att en kommun eller något statligt organ ingriper och genomför den erforderliga expropriationen. På grund härav och då det kan vara ägnat att väcka betänkligheter att enskild skola få utöva expropriationsrätt för tillgodoseende av friluftslivets behov, har utredningen ansett övervägande skäl tala för att begränsa de expropriationsberättigades krets till kronan, landsting, kommun, municipalsamhälle och kommunalförbund.
De bestämmelser angående expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov, som här ovan föreslagits, föranleda vissa ändringar i expropriationslagen. Utredningen framlägger därför ett utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, vari de berörda ändringarna återfinnas under 1 § och i en ny 108 §, vilken jämte ytterligare tre nya paragrafer, till vilkas innehåll utredningen i det följande återkommer, föreslås införd under särskild rubrik i expropriationslagen.
Vid behandlingen i riksdagen av förevarande fråga fästes
uppmärksamheten särskilt på spörsmålet, huruvida den kommunerna tillkommande
expropriationsrätten borde begränsas till mark, som är belägen inom den
exproprierande kommunen. Reservanterna inom andra lagutskottet vid 1937
års riksdag framhöllo sålunda, att det kunde visa sig mindre lämpligt att
låta en kommun expropriationsvis förvärva mark inom en annan kommuns
område och där utan hänsyn till andra kommuners eventuella intressen
utföra och utnyttja anläggningarna efter sina önskemål. Denna synpunkt är
