förtjänt av allvarligt beaktande. Den kan dock enligt utredningens förmenande icke få föranleda till en inskränkning av kommunernas expropriationsmöjligheter till enbart den egna kommunens område. Beträffande de större städerna och samhällena förhåller det sig nämligen, enligt vad den av utredningen verkställda inventeringen utvisar, så att de lämpliga fritidsområdena, såväl för bad som andra ändamål, ofta äro belägna inom annan kommun. Den ifrågasatta inskränkningen skulle därför göra kommunernas expropriationsrätt för friluftsändamål så gott som värdelös. Till stöd för en dylik inskränkning kan således icke åberopas de skäl, som motiverat motsvarande begränsning i fråga om expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden å en ort eller i fråga om expropriation av mark till uppförande av byggnader för överläggningar och föredrag. Utredningen har även övervägt, huruvida särskilda bestämmelser kunna vara erforderliga till undvikande av olägenheter i samband med expropriation av mark till fritidsområden utanför den exproprierande kommunens gränser. Utredningen har emellertid kommit till det resultatet, att nu gällande bestämmelser giva Kungl. Maj:t tillräckliga möjligheter att i samband med prövning av expropriationsansökan taga tillbörlig hänsyn til den kommuns intressen, vari fastigheten är belägen. Enligt 5 § expropriationslagen skall nämligen Konungen bestämma vilket område expropriationen må omfatta. Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet, må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande, vinnas med minsta olägenhet för annan. Prövas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga fastighetens användande för det avsedda ändamålet, äger Konungen meddela sådana bestämmelser. Över meddelade bestämmelsers efterlevnad tillkommer det Konungens befallningshavande att hålla hand.
Något stadgande om att Konungen före prövning av expropriationsansökan skall höra den kommun, inom vilken marken är belägen, finnes visserligen icke, men det torde kunna förutsättas att så likväl kommer att ske i alla de fall, då detta kan vara påkallat, och att största hänsyn vid prövning kommer att tagas till vad sådan kommun anfört.
I Svenska landskommunernas förbunds ovan refererade uttalande har framhållits vikten av att grunderna för expropriationsersättnings bestämmande i fråga om expropriation av fritidsområden bleve väl och omtänksamt avvägda, enär expropriationsrätten i annat fall ej torde bli till verkligt gagn. Även Svenska stadsförbundet har fäst uppmärksamheten på samma sak. Enligt stadsförbundets åsyftade uttalande låge expropriationsersättningarna i regel över eller i överkanten av gällande markvärden. En större enhetlighet i prissättningen vore icke blott ett önskemål utan en förutsättning för att expropriationsinstitutet skall fylla sin uppgift, framhåller förbundet. Den uppfattning, som kommit till uttryck i dessa uttalanden och i åtskilliga svar på de till städer och samhällen utsända cirkulärskrivelserna, delas av utredningen. Expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov intar
