Sida:SOU 1940 12.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
268
Bilaga 2.

P. M. angående "alle mans rätt" i Sverige.

Utarbetad av hovrättsrådet G. Carlesjö.

Som bekant är det för envar lovligt att oberoende av ägarens vilja i viss utsträckning färdas över och uppehålla sig å annans fasta egendom, att begagna sig av vattnet i sjöar och vattendrag för båtfärder, bad, tvätt etc. samt att på annans mark tillgodogöra sig vissa naturalster såsom vilt växande bär, blommor, örter och svampar. Detta kan sägas vara de ur friluftslivets synpunkt viktigaste av de rättigheter, som gå under namnet "alle mans rätt" eller "allmänhetens rätt".

Dessa kvarlevor av ett äldre rättstillstånd, då den enskilda äganderätten till jorden hade en mera inskränkt innebörd än nu, hava fortfarande en mycket stor betydelse för alla samhällsklasser, icke minst för lantbefolkningen, som är beroende därav för sin dagliga livsförsel. Deras betydelse för friluftsliv och rekreation är en modern företeelse. Emellertid är det just friluftslivets utbredning som aktualiserat frågan om allmänhetens rätt.

Den av friluftslivets ökade utbredning förorsakade irritationen mellan markägare och friluftsfolk är säkerligen till en ganska stor del beroende på okunnighet eller ovisshet å ömse sidor angående omfattningen av allmänhetens rätt. Redan detta är ett skäl att undersöka, vilken omfattning denna rätt har och av vad natur den är. Härtill finns emellertid även andra skäl. Frågan om denna rätt är av betydelse, när det gäller att avgöra, i vilken omfattning särskilda friluftsallmänningar behöva tillskapas. Detsamma kan sägas vara fallet, då man skall taga ställning till spörsmålet efter vilka grunder ersättning bör utgå för upplåtande av mark till fritidsområden, när marken icke förvärvas med äganderätt.

En undersökning av antytt slag är förbunden med stora svårigheter. Alle mans rätt är nämligen endast undantagsvis i lag reglerad. I en del lagbestämmelser förutsättes den såsom sedvanerättsligt given ex. VL 1 kap. 1 § samt SL 24 kap. 11 §), men några bestämda slutsatser angående rättens omfattning tillåta knappast dessa lagrum. Viss vägledning kan hämtas ur förarbetena till åsyftade lagrum. Uttalanden föreligga också från vissa rättslärda. Dessa äro dock i allmänhet kortfattade och svävande.

Ett fullständigt klarläggande av omfattningen och innebörden av allmänhetens rätt skulle vara möjligt endast, om man kunde i detalj fastställa de olika stadierna i rättsutvecklingen från äldsta tider – då äganderätten till jord icke medförde så långt gående befogenheter som i våra dagar – med andra ord om man kände till det »ursprungliga» rättsläget och den verkliga innebörden av de lagändringar som därefter intill våra dagar skett samt de förskjutningar i rättsläget, som – utan att ha satt spår i lagstiftningen – inträtt genom den ända in i våra dagar pågående sedvanerättsbildningen. Detta torde dock vara uteslutet. En landsomfattande enquête angående vad som nu anses vara sedvana på området skulle troligen icke ge något säkert utslag.

Här skall därför endast göras ett försök att belysa frågan i anslutning till tolkningen av vissa nu gällande lagbestämmelser, framför allt angående åverkan, deras närmaste föregångare, motiven till dessa lagbestämmelser samt uttalanden angående förefintlig sedvanerätt, som i vissa fall gjorts i förarbetena till lagbestämmelserna.

*              *
*