Sida:SOU 1940 12.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
269

24 kap. 11 § SL.

Detta lagrum, som icke undergått någon ändring efter antagandet av 1864 års strafflag, lyder »Tager någon olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas; böte högst femtio riksdaler.»

Till en början må anmärkas, att detta lagrum allmänt anses icke äga tillämpning i fråga om färd å mark, som ingår i redan befintlig väg. Till denna fråga skall jag längre fram återkomma.


Då det gäller att belysa innebörden av detta lagrum har det synts mig lämpligt att först redogöra för huvuddragen av den tolkning lagrummet fått i professor Stjernbergs kommentar till strafflagen kap. 24.

Enligt Stjernberg skulle förbudet att taga väg eller gångstig över annans ägor vara absolut i fråga om de i paragrafen särskilt uppräknade platserna. Uttrycket: »vilka därav kunna skadas», vore nämligen att hänföra allenast till uttrycket »andra ägor», ej till de övriga särskilt uppräknade ägoslagen. Stjernberg, som medger, att denna tolkning rent språkligt sett kan anses tvivelaktig, motiverar tolkningen med att åker och äng redan före år 1864 åtnjöto absolut skydd mot »upptagande» av väg eller gångstig och att anledning saknades till antagande att lagen övergivit denna ståndpunkt. Han vill också göra gällande, att förarbetena till lagen snarast skulle stödja hans uppfattning, samt åberopar två rättsfall från Högsta domstolen (N. J. A. 1915: 217 och 1916: 65). I fråga om andra ägoslag än de uppräknade skulle däremot straff för olovligt färdande kunna inträda endast om i det konkreta fallet fara för skada å marken förelegat. (Det erfordras ej bevis, att den verkligen har skadats.)

Genom ordet »olovlig» hade lagen enligt Stjernberg framhållit att för straffbarhet erfordrades, att färdandet varit rättsstridigt. Rättsstridig vore gärningen givetvis icke, om samtycke förelåge hos den, som ägde på dylikt sätt förfoga över området. Emellertid torde uttrycket »olovlig» i denna paragraf angiva, att straff enligt paragrafen vore uteslutet, så snart samtycke till åtgärden vore förhanden hos områdets ägare, även om genom gärningen tredje mans rätt skulle lida intrång. Men dessutom vore vid ifrågavarande lagrum särskilt att observera, att en befogenhet att företaga dylika gärningar även utan samtycke av områdets ägare kunde vara genom särskilda lagstadganden uttryckligen eller indirekt inrymd eller i kraft av en förefintlig rättslig skyldighet nödvändigtvis förutsatt. På den subjektiva sidan förutsattes säkerligen, att gärningen skett uppsåtligen. Man borde alltså (för straffbarhet) äga kännedom om att området vore »annans», samt att det hade de av lagen erfordrade egenskaper, t. ex. utgjorde en »plantering», eller åtminstone vore av beskaffenhet att kunna genom gärningen lida skada, ävensom att samtycke från vederbörande icke vore förhanden.


Riktigheten av att såsom Stjernberg hänföra uttrycket »vilka därav kunna skadas» endast till »andra ägor» och med anledning därav få fram ett absolut förbud mot beträdande av åker, äng och plantering torde kunna ifrågasättas.

Då det i brist på tydliga uttalanden i lagens förarbeten är av vikt för frågans bedömande att undersöka, vad som före 1864 var gällande rätt, torde det vara lämpligt att här först redogöra för de stadganden i 1734 års lag, som Stjernberg kan hava åsyftat med att åker och äng redan före 1864 åtnjöto absolut skydd.

I 25 kap. byggningabalken, som handlade om »vägar och broar, huru de göras, och byggas skola», stadgades i 9 § först straff för den, som utan tingsrättens lov och minne »lägger farväg av förra stället» eller »lägger landsväg av dess förra stad», varefter följer: »Gör någon sig farväg eller gångstig över annans åker eller äng; böte två daler, och skadan åter.» – I 5 kap. 7 § BB förekomma vissa