bestämmelser, vilka – ehuru måhända ej åsyftade av Stjernberg – äro av visst intresse i detta sammanhang. Dessa bestämmelser, som – det måste man ha i minnet – tillkommit på det gamla sol- och tegskiftets tid, lyda: »Står annan mans åker oskuren i vägen för den, som sin säd införa vill; säge då honom till att undanskära. Sker det ej; då må han, som införa vill, den andras säd undanskära, där skadan minst är, i band binda och ax undanhämta, och sedan saklöst där framåka. Är ock äng oslagen, då skall i sådant fall både slås och undanräfsas. Far någon annorledes över åker eller ängsteg; böte en daler för var teg, och skadan åter.» Den rätt, som enligt sistnämnda lagrum tydligen förutsattes finnas, att med fordon fara över annans åker och äng, då skada därav ej kan uppkomma, är att uppfatta såsom grundad på grannelagsförhållandet i by. Den bör därför icke förväxlas med allemansrätten.
Det synes föga troligt, att dessa lagrum i byggningabalken i dess ursprungliga lydelse avsett att fullständigt reglera den rätt, som sedan uråldriga tider funnits för envar att tillfälligt färdas över annans ägor. Härför talar också, att bestämmelserna i 25 kap. BB angående utläggande av vintervägar icke utsäga något om var sådana vägar över huvud fingo läggs. Att i fråga om utläggandet av vintervägar alltid funnits stor frihet torde vara obestridligt. Detta framgår, bland annat av lagberedningens förslag av år 1847 till BB, vari föreslogs följande bestämmelse (6 kap. 6 §): »Vinterväg må man nyttja, där den nödig finnes, dock ej så, att annans ägor därav men lida.»
Rättsläget synes alltså före år 1864 ha varit det, att gränserna för alle mans rätt att färdas över annans ägor – åtminstone i vad avser tillfällig färdsel till fots – icke varit i lag fastställda, när det gällde åker och äng. Övervägande skäl tala för att det då varit envar lovligt att utan markägarens tillstånd tillfälligtvis färdas till fots över dylika ägor, såvida skada därav icke kunde uppkomma. Beträffande tomt tiger i detta fall byggningabalken, men säkerligen har man ansetts skyldig respektera ett av ägaren utfärdat förbud mot beträdande av tomt.
Fråga är då, huruvida 1864 års lagstiftare velat åstadkomma någon ändring beträffande vad i detta hänseende var lovligt, och i jakande fall vilka ändringar. Förarbetena till 1864 års strafflag lämna härutinnan mycket ofullständiga upplysningar. I de lagförslag, som lågo till grund för propositionen till 1862–63 års riksdag, liksom i det genom propositionen framlagda förslaget avsåg den straffbestämmelse, som motsvarar 24: 11 strafflagen, helt generellt den som »olovlig väg eller gångstig över annans ägor». Någon motivering för denna vidsträckta formulering lämnades icke. Vid sådant förhållande måste det anses mindre sannolikt, att man avsett att uppdraga någon ny gräns mellan vad som var i detta hänseende tillåtet och otillåtet.
Alltför upplysande är icke den riksdagsbehandling, som ledde till antagandet av den nu gällande bestämmelsen i 24: 11. Det var lagutskottet vid 1862–63 års riksdag som föreslog, att bestämmelsen skulle få den formulering den nu har. Utskottet yttrade därvid endast – efter att ha refererat den ovan återgivna bestämmelsen i propositionens förslag –: »Utskottet har dock befarat, att det vidsträckta i denna definition skulle kunna giva anledning till en alltför vådlig tillämpning av stadgandet, så att t. ex. den, som utan lov gått över annans skog, skulle kunna fällas till ansvar efter detsamma. Genom att inskränka förbudet till olovlig vägs eller gångstigs tagande över annans tomt, åker, äng, plantering eller anda ägor, som därav kunna skadas, har utskottet ansett tillräckligt skydd vara tillförsäkrat jordägaren, på samma gång lagbudet erhållit nödig begränsning.»
Om man utgår från vad som förefaller naturligast, nämligen att det ursprungliga förslaget icke avsett något generellt straffbeläggande av beträdande av annans mark utan ägarens tillstånd och att lagutskottet, som ju endast befarat att denna bestämmelse skulle oriktigt givas alltför vidsträckt tolkning, icke avsett att ge lagrummet en innebörd, som drog gränserna för straffbarheten vidare än det
