Sida:SOU 1940 12.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
271

ursprungliga förslaget, kommer man – i varje fall med stöd av regeln in dubio mitius – till den tolkningen, att orden »som därav kunna skadas» äro att hänföra även till tomt, åker etc, vilket ju också rent språkligt sett ligger närmast till hands. Vad Stjernberg anför därom, att, därest utskottet velat införa en generell begränsning av straffområdet till gärningar, som kunna medföra skada, det varit onödigt att medtaga uppräkningen av vissa ägoområdet, förefaller icke att vara så tungt vägande, ty exemplifieringar i förtydligande syfte var åtminstone på den tiden något mycket vanligt i lagtext.

Den tolkning, till vilken man på detta sätt skulle komma, behöver ej stå i strid med den ståndpunkt Högsta domstolen enhälligt intagit i de två ovan omnämnda rättsfallen 1915: 317 och 1916:&nbsp65.

I 1915 års rättsfall hade några personer åtalats för att de vintertiden ridit över annans ägor utan lov, bland annat över en plöjd åker samt över en dalgång, som hade god gräsväxt och användes såsom slåttermark. Domstolarna (i hovrätten två skiljaktiga) dömde här, enär svarandena erkänt, att de viss dag (den 27 december 1911) utan tillstånd ridit över åkern, men det icke visats att svarandena, vilka erkänt, att de jämväl vid andra tillfällen ridit över ägorna till kärandens fastighet, därvid tagit väg över mark, som kunnat skadas av ritten, svarandena jämlikt 24: 11 SL för ritten den 27 december.

I 1916 års rättsfall dömdes några personer enligt samma lagrum för det de »vid särskilda tillfällen under vintern 1911–1912 olovligen tagit väg över annan tillhörig tomt och åker». Det var här fråga om iskörslor och hovrätten hade enhälligt friat med motiveringen att »skada ej bevisligen uppkommit».

Av dessa två rättsfall torde man – utöver det att för straff ej fordras att skada verkligen uppkommit – icke kunna draga längre gående slutsatser än att rättspraxis ansett, att ridande och körande med fordon över tomt och åker utan lov alltid medför straff (givetvis såvida icke någon särskild straffrihetsgrund såsom t. ex. nödfall föreligger). Ovisst är huruvida rättspraxis' ståndpunkt är grundad på att dessa två färdsätt ansetts alltid medföra fara för skada på dessa ägotyper eller därpå att det – frånsett nödfall – över huvud icke är tillåtet att på angivna sätt färdas över tomt och åker utan lov.

I viss mån upplysande om stadgandets innebörd torde vara vad Carlén i sin 1866 utgivna kommentar till 1864 års strafflag anför under 24: 11. Carlén säger på anförda ställe: »Genom den begränsning, som ligger i orden »vilka därav kunna skadas», har lagstiftaren velat antyda, att den, som t. ex. vintertid eller sedan säden är inhöstad, färdas över annans åker, ej gör sig till straff skyldig. Med tomt (gårdsplan eller trädgård) är förhållandet ett annat. Har ägaren tillkännagivit sin önskan att hava sin tomt fredad från att till gångstig användas, torde den, som däremot bryter, ej kunna undgå straff efter denna paragraf, såvida ej gärningen är att hänföra under 11 kap. 10 §.»

Det kan nämnas att motsvarande lagrum i Finlands strafflag av den 19 december 1889 (33 kap. 11 §) stadgar straff för den som olovligen färdas eller går »över annans tomt, eller över annans åker, äng eller plantering, som därav kan skadas».


Vid tolkningen av ett straffbud, vars innebörd är så pass oklar som 24: 11 strafflagen, synes det riktiga tillvägagångssättet vara att icke utsträcka gränserna för straffbarheten utöver vad en omsorgsfull avvägning av rättsskyddsbehovet kan påkalla. Vidare synes med hänsyn bland annat till lagrummets relativt höga ålder ledning böra sökas i den sedvana, som kan hava utbildat sig.

I fråga om tomt har man vid bedömandet av rättsskyddsbehovet för markägaren att taga hänsyn till icke blott den fara för skada, som ett färdande över tomten kan medföra, utan i minst lika hög grad till ägarens berättigade intresse av att icke behöva bli störd i sitt hemvist. Det torde också kunna sägas vara